Så, då har äntligen det här året börjat lida mot sitt
slut.
Lida, ja, det har varit något av ett ledord under det här
året. Men samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka på hur långt jag har kommit.
För 2 år sedan fungerade jag inte ens. Jag levde inte,
jag fanns inte. Världen var ett nattsvart mörker och jag visste ärligt talat
inte om jag skulle ta mig igenom det med livet i behåll. Mycket ångest och
många nätter enbart fyllda av skrik. Sömnen ersattes med promenader istället.
Där vandrade jag runt hela nätterna och väntade på att morgonen skulle komma.
Men i början av det här året började det ju att ljusna
litegrann i alla fall. Hunddagiset gjorde mycket, speciellt då jag fick jobba
med Tessan, Emma och Jennifer. Ni tjejer hjälpte mig massor! Men allt där var
ju inte en dans på rosor som ni säkert kommer ihåg.
Men när jag tyckte att allt började ljusna tog det inte
länge innan det vände igen. Jag gick tillbaka till mitt gamla självdestruktiva
sätt och satt fast där ett ganska bra tag. Men jag fortsatte att kämpa på och
tog mig tillslut ur det igen. Jag kan ju onekligen säga att under dom senaste 2
åren har jag gjort många väldigt, väldigt dumma saker.
Men en viktig sak var nog när mosters kull med valpar
kom. Åh! Lilla Ixa, min ögonsten! Hon gör livet värt att leva.
Sen blev det en lång balansgång fram till våren. Ena
dagen bra, nästa dålig. Ena sekunden överlycklig, nästa ville jag bara sluta
att existera. I mitten av Maj rasade hela världen samman. Jag kunde inte ens
bry mig om jag levde eller inte. Nu när jag ser tillbaka på den dagen är jag
inte helt säker på om jag faktiskt ville fortsätta. Därför känner jag mig lite
stolt att jag faktiskt tog fram min telefon och ringde till min kurator. Hon sa
att om hon inte kände under samtalet att jag hade lugnat ner mig skulle jag bli
inlagd. Jag lyckades ju dock lugna ner mig som tur var. Men jag blev tillsagd
att jag inte borde vara ensam. For och jobbade, om än jag inte fick så mycket
gjort den dagen. Sen for jag till moster och bodde där i nån dag. Under den
tiden bestämdes det att det bästa vore att jag flyttades över till psyk. Jag
svalde min stolthet och berättade för mormor som fick berätta för mamma. Innan
det var det bara moster, syrran och Tanni i familjen som visste. Allt fortsatte
ändå att rasa och jag var där ett tag livrädd att förlora kuratorn på
vårdcentralen.
Men förflyttningen till psyk gick faktiskt bra. Nästa
bakslag kom när jag skulle börja gå på soc. Jag ville verkligen inte, jag kände
mig som världens största misslyckande. Det var väl 2 dagar som jag inte kunde
göra annat än att gråta. Fy fan vad jobbigt det var!
När jag väl kommit dit var det ju inte så farligt.
Fortsättningen efter det har inte varit lätt heller.
Under sommaren hände det ytterligare en grej som krossade mig ganska rejält.
Annars är det en balansgång. Jag kan fortfarande vara
överlycklig en sekund och nästa önska att jag inte fanns. Det verkar inte gå
över någon gång snart.
Men jag är ändå ganska stolt över mig själv. Jag har
kommit en ganska bra bit dom här senaste 2 åren. Även om jag är långt ifrån
klar. Det finns fortfarande en känsla i mig som säger att någonting är fel,
väldigt fel. Helt ärligt, jag tror faktiskt jag skulle vara lyckligare om jag
bodde i en koja ute i skogen. Ja, jag tror det. Jag vill egentligen bara
härifrån. Men jag kan inte fortsätta att fly från mitt liv längre. Dags att
stanna, ta tag i det och spöa skiten ur det!
Börjar tänka lite på en rad ur en sång jag skrev för
några år sedan: ”Somewhere along the way, I started to try to forget who I was”
Ja, det gjorde jag. Men jag glömde istället den bra
delen. Istället för att glömma den delen som gjort mig dålig. Istället för den
som får mig att drömma mardrömmar varje natt och känna att ingen människa
egentligen vill ha med mig att göra, så glömde jag den där lilla tjejen som
älskade att leva. Hon som var nöjd med att leka med en hink med vatten, eller
vänta tills föräldrarna gått och lagt sig på sommaren för att sedan springa ut och
dansa barfota på gräsmattan under midnattssolen. Men dom hemska minnena fastnar
väl lättare. Jag vill bara ta tag i dom och slå sönder dom! Jag vill kunna
träffa den där lilla tjejen som älskade att leva och säga åt henne att
fortsätta leva, att aldrig försvinna. Men vi kan inte alltid få det vi vill ha.
Istället för att fortsätta älska livet så blev jag förstörd, helt ärligt är jag
inte säker på att jag är jag. Det känns inte som att kroppen tillhör mig, jag
vill bara få ut det som finns här inne. Ja, kroppen har tagit väldigt mycket
stryk av allt som hänt under dessa åren. Jag har fler ärr än vad jag kan räkna,
magen känns nästan alltid som att den brinner och nerverna är så slutkörda att
jag inte alltid kan få kroppen att lyda. Huvudet och kroppen hör inte alltid
ihop om jag säger så.
Jag tappade i stort sett allting där för 2 år sedan. Jag
glömde nästan allting. Jag kunde komma på mig själv med att glömma hur vissa
bokstäver såg ut, vad vissa ord betydde och till och med den enklaste matten.
Det där med att jag läst 100 poäng fysik i gymnasiet var ju ingenting att
skryta med längre. Jag kom inte ihåg någonting. Men det har faktiskt börjat
komma tillbaka nu. Jag kan faktiskt ibland nu slänga ur mig helt(för andra)
konstiga saker utan att ens tänka på det. Saker som jag lärde mig för flera år
sedan men som har varit totalt borta. Så allt har ju inte varit hemskt med det
här året. Någonting positivt har ju kommit ut ur det.
Men det viktigaste jag har att ta med mig från det här
året är nog meditationen. Hade det inte varit för att Saila började lära mig
hur man gör så hade nog det här året sett mycket värre ut.
Så, hur nattsvart det än sett ut så blir det bättre.
Många har börjat säga att den där lilla djävulen som funnits i mina ögon har
börjat komma tillbaka. Den som helt oväntat kan komma med världens bästa hyss
från ingenstans. Jag hoppas den kommer tillbaka helt under det kommande året.
Men samtidigt vet jag att allting inte helt magiskt
kommer att förändras bara för att klockan slår tolv och ett nytt år tar sin
början. Nä, det kommer att bli en fortsatt kamp, varje dag. Men jag tror att
jag är lite bättre förberedd, lite närmare mitt mål nu när jag ger mig in i
2014.
Under året som gått har jag lärt mig att vara ärlig mot
mig själv, jag har lärt mig att jag måste söka svaren inom mig själv, men
viktigast av allt tror jag, är att jag lärt mig att jag kan älska igen.
Så, nu önskar jag er alla ett gott nytt år. Så hoppas vi
att 2014 blir ett bra år!
