Skriva annu mer

Så, nu har den andra delen av denna novell publicerats. Lite kortare blev den eftersom det var ett lite roligare ställe att sluta på än där jag egentligen hade tänkt att sluta. Ska bli intressant att se vad som händer dom kommande veckorna. Jag har ju en plan på hur detta ska sluta, men jag kan ju jävlas hur mycket som helst med karaktärerna under tiden. Jag kan ju säga att jag tänker jävlas med dom... MYCKET! Hahaha! Får se till att ta ut alla mina aggressioner på dom nu när jag har chansen.

Annars har jag inte gjort så mycket. Varit med Helium i onsdags och skojat på, och så såg vi på bra filmer.
Torsdags hamnade jag hos min kusin på kvällen och såg film och igår var det först psyk, sen hem till kusinen och så for vi till mormor och morfar. Så det har varit ganska bra. Om man räknar bort den där ångesten som hela tiden dyker upp utan orsak så har det varit jättebra.

Men nu blir det en lugn helg!

Skriva, skriva, skriva

Har ju inte skrivit här sen i fredags. Passade Maxxa och Axana hela helgen. Oj så kul det var! Hade även fått hem en ny bok i fredags, som jag läste ut under lördagen. Att läsa en bok på två dagar är kanske inte så märkvärdigt, men det fanns en tid då jag kunde läsa 3 böcker på 2 dagar. 1,5 bok per dag. Nu har det tagit minst 1 månad att läsa varje bok jag har börjat med. Koncentrationen finns inte längre. Men jag blev otroligt glad över att jag läste ut den så snabbt. Väldig bra var den också, intressant skrivet.

Igår och idag har jag suttit och skrivit, skrivit, skrivit. Tänkte ge mig på att försöka skriva klart novellen jag la undan för 7 månader sedan. Föregångaren till den novellen är jag inte alls riktigt nöjd med. Tänkte alldeles för fort då jag skrev den så många saker som fanns i mitt huvud hann aldrig skrivas ner. Till mitt försvar så skrev jag den när jag började att bli som sämst. Jag hade varit dålig i ett halvår, men det var först då som det bröt ut ordentligt. Så den här gången försöker jag ta det lite lugnare. Jag delar upp den i olika delar och publicerar dom eftersom, så är jag noga med att läsa igenom alla delarna flera gånger så dom åtminstone är hyfsat logiska. Får se vars det hela slutar, om jag klarar av att skriva klart den här novellen eller inte.

Jag tror jag är kär

Har för 3 timmar sedan lämnat iväg sista valpen som sålts. Nu är det bara jag, Maxxa och Axana kvar. Det kommer vara vi 3 under hela helgen. Ångesten har varit extrem sedan i tisdags och där ett tag visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Då det var riktigt som värst kunde jag inte äta på 30 timmar, det får jag betala för nu. Åt första ordentliga måltiden för ett tag sedan(åt samtidigt som hundarna) och det tyckte inte in mage om. Men Axana står och väntar på mig och tröstar mig när jag nästan börjar gråta av kramperna. Hon är så otroligt fin! Jag tror jag håller på att bli kär! Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, hundar är underbara! En liten hundvalp som inte ens är 3 månader gammal som ligger i mitt knä och puffar på min krampande mage med sin lilla nos och tittar rakt in i mina ögon som för att säga "det kommer att gå över snart"
Sen somna hon, i mitt knä. Så otroligt söt! Fast nu har hon förflyttat sig till sin vanliga plats, och sover på min fot

...

Har inte haft så mycket att säga om senaste dagarna. Ångesten har stått mig upp i halsen och jag har för det mesta bara dragit täcket över huvudet och försökt att ignorera världen runt omkring mig. Har dock börjat att söka bostadsbidrag, så jag får lite mer pengar över. Får ca. 3000 kr i månaden och har räkningar på ca. 4000 kr(under en "dålig" månad, högre telefon- och elräkning o.s.v), det går inte riktigt ihop. Ska ju ha råd med mat och sånt också. Sparpengarna räcker ju inte hur långt som helst heller. Men nu har jag iallafall börjat söka för att få mer pengar, och har fått pengar idag(har varit dålig på att skicka in papperna till f-kassan så jag fick mina pengar för 2 månader den här gången) så jag inte behöver oroa mig under resten av sommaren. Men ja, det suger verkligen att behöva vända på varje krona man har till och från. Men jag vet att det kommer svackor då jag har mindre pengar och sen, poff, så har jag så att jag klarar mig för ett tag framöver.

Annars är det fullt upp med valparna. Bara 2 st kvar nu och den ena är såld. Den andra stannar ju kvar. Ska få passa valparna hela helgen, även om den som sålts flyttar på fredag eftermiddag. Kommer ju att bli tomt men det ska bli kul ändå. Då är det bara jag, Maxxa och lill-valpen kvar i huset. Men oj så kul vi ska ha det! Massor med lek och bus hela helgen. Även rumsrenhet och koppelträning. Ser verkligen fram emot det.

Slut

Är helt slut i huvudet. Borde nog inte ha stigit upp ur sängen imorse.

Humöret är inte det bästa idag. Så imorgon ska jag faktiskt inte göra någonting alls! Absolut ingenting. Måste få vila upp hjärnan ett tag.

Full rulle

Nu är det full rulle känner jag.

Fick dock ett lugnande besked idag. Det är med största sannolikhet en blandning av PTSD och utmattningsdepression som jag har. Alltså inte bipolär eller någonting annat sånt. Det måste jag säga känns otroligt skönt! Mediciner kommer jag också att slippa. Min konstanta sömnbrist är fortfarande ett problem(det är den som orsakat utmattningsdepressionen sen jag var liten i stort sett) men jag tror att det finns andra sätt att lösa det på än med piller.

Nu kommer jag att fortsätta träffa samma skötare under ett år för behandling. Sen får jag se vad som händer efter det. Men ett år borde vara nog länge för att bearbeta det jag har gått igenom. Jag har ju redan redskapen för att hantera allting efteråt, dom har jag redan fått på vårdcentralen. Enda anledningen till att det inte funkat än är ju för att vi inte redde ut dom bakomliggande problemen. Eller rättare sagt, jag vägrade att medge hur illa det faktiskt var. Men nu är det hårdkörning. Jobba på att lösa problemen jag har och sen kan jag klara mig med beteendeterapin som jag redan gått igenom.Sen gäller det ju att sluta med att låta mitt liv gå i 120 km/h. Då jag satt där idag och förklarade hur mina scheman brukade se ut, och hur dom fortfarande ser ut ibland så förstår jag att mitt liv inte riktigt funkar som det ska. Perioder då jag stressar sönder mig för att jag ska göra 20 saker samtidigt, inte konstigt att det då kommer dagar då jag knappt kan stiga upp ur sängen. Jag har ju blivit bättre på det, men jag kan fortfarande stressa sönder mig själv. Inte lika ofta nu fysiskt, men att stressa psykiskt tills jag kollapsar är jag något av en expert på. Att stanna upp och slappna av finns inte i min värld. För då jag slappnar av så, ja, då kommer alla känslor och tankar. Samma sak med sömnen, jag vill faktiskt inte sova. I sömnen kan jag inte kontrollera vad min hjärna hittar på. Då kommer mardrömmarna, och jag kan inte göra någonting åt det. I drömmarna försöker jag skrika, slå och sparka mig fri, men ingenting händer. Skriken blir till svaga pip, slagen blir bara en liten puff och sparkarna når aldrig fram. Tiden bara rusar iväg och jag kommer ingenstans. Så egentligen slappnar jag ju aldrig av i drömmarna heller, men där har jag ingen kontroll. I drömmarna ger jag mig så fort det blir jobbigt, låter saker som är skadliga för mig ske och förlåter folk som har gjort det oförlåtliga. Där är jag maktlös mot min hjärna som vrider om allting. Inte så konstigt att jag inte vill sova va?

Vart tog tiden vägen?

Dom där pillerna kan ju gå och dränka sig någonstans! Hela mitt tidsperspektiv blev totalt uppfuckat och det kändes som att hjärnan var i en dimma hela tiden. Har inte skrivit sen i söndags, men det känns som att jag skrev nyss. Det som hände nyss kändes som att det hände för flera år sedan och det som hände för flera år sedan kändes som att det hände nyss. Så nu har jag struntat i medicinen. Har inte tagit den sedan i måndags, okej, det är bara 2 dagar sedan men jag klarar det inte längre! Det går inte! Jag kan redan känna att skärpan börjar komma tillbaka. Jag har inte sovit mycket inatt, men jag tar hellre min extrema sömnbrist(som jag för övrigt inte ser som ett problem) än att gå omkring och vara helt väck i skallen. Jag vill kunna tänka även om det för det mesta inte är dom bästa tankarna. För övrigt fanns det inte många bra tankar kvar i skallen efter att jag tagit medicinen. Den planade ut mitt mående, och det hamnade långt ner. Mina toppar försvann i stort sett helt. Jag blev av med största delen av ångesten, men då tog depressionen sig friheten att fylla ångestens tomrum. Visst, jag tycker att en depression är lättare att ta sig ifrån än ångesten. Ångesten kommer som ett slag i ansiktet och håller sig sedan fast och konstant plågar tills den försvinner. Ibland tar det 5 minuter, ibland tar det 3 timmar. Depressionen smyger sig på och plågar mer konstant, men den är inte lika stark. Den går att bryta sig ifrån, det tar ett tag, men det går. Men i depressionen går det ändå att hitta små guldkorn, det går att få fram ett riktigt leende och ett riktigt skratt. Det går inte i ångesten. Ångesten har alltid varit det som plågat mest under dom senaste 2 åren, men jag tror den har hållit depressionen i schack. Så då den minskade sköt depressionen i taket. Så där satt jag, trött, deprimerad, bortkopplad från mig själv, ingen koll på tiden och ensam. Nä, det  funkar inte! Speciellt inte efter vad jag fick veta i lördags.

Jag tar hellre sömnlösheten och ångesten, om det nu är det som krävs för att få mina toppar. Att få skratta hejdlöst i 8 timmar, hoppa och skutta runt och känna att livet är underbart. Ja, jag har min besatthet och strävan efter att konstant vara överlycklig. Det är inte hälsosamt, men det är det som jag lever för. Dom små stunderna gör att ångesten går att ta sig igenom. Även om det inte känns så direkt då den tar tag i mig, men efter ett tag när jag kan få tillbaka lite kontroll över mig själv kan jag fokusera på dom ljusa stunderna som väntar framöver. Samma med depressionen. Medicin är inte lösningen på allt, det är inte lösningen på allas problem. För mig är inte medicin lösningen! Låt mig bara få fram roten till mina problem, så ska jag sparka arslet av dom med hjälp av min egen hjärna. Inte med ett piller! Låt mig bara få fortsätta med beteendeterapin.