Nu är det full rulle känner jag.
Fick dock ett lugnande besked idag. Det är med största sannolikhet en blandning av PTSD och utmattningsdepression som jag har. Alltså inte bipolär eller någonting annat sånt. Det måste jag säga känns otroligt skönt! Mediciner kommer jag också att slippa. Min konstanta sömnbrist är fortfarande ett problem(det är den som orsakat utmattningsdepressionen sen jag var liten i stort sett) men jag tror att det finns andra sätt att lösa det på än med piller.
Nu kommer jag att fortsätta träffa samma skötare under ett år för behandling. Sen får jag se vad som händer efter det. Men ett år borde vara nog länge för att bearbeta det jag har gått igenom. Jag har ju redan redskapen för att hantera allting efteråt, dom har jag redan fått på vårdcentralen. Enda anledningen till att det inte funkat än är ju för att vi inte redde ut dom bakomliggande problemen. Eller rättare sagt, jag vägrade att medge hur illa det faktiskt var. Men nu är det hårdkörning. Jobba på att lösa problemen jag har och sen kan jag klara mig med beteendeterapin som jag redan gått igenom.Sen gäller det ju att sluta med att låta mitt liv gå i 120 km/h. Då jag satt där idag och förklarade hur mina scheman brukade se ut, och hur dom fortfarande ser ut ibland så förstår jag att mitt liv inte riktigt funkar som det ska. Perioder då jag stressar sönder mig för att jag ska göra 20 saker samtidigt, inte konstigt att det då kommer dagar då jag knappt kan stiga upp ur sängen. Jag har ju blivit bättre på det, men jag kan fortfarande stressa sönder mig själv. Inte lika ofta nu fysiskt, men att stressa psykiskt tills jag kollapsar är jag något av en expert på. Att stanna upp och slappna av finns inte i min värld. För då jag slappnar av så, ja, då kommer alla känslor och tankar. Samma sak med sömnen, jag vill faktiskt inte sova. I sömnen kan jag inte kontrollera vad min hjärna hittar på. Då kommer mardrömmarna, och jag kan inte göra någonting åt det. I drömmarna försöker jag skrika, slå och sparka mig fri, men ingenting händer. Skriken blir till svaga pip, slagen blir bara en liten puff och sparkarna når aldrig fram. Tiden bara rusar iväg och jag kommer ingenstans. Så egentligen slappnar jag ju aldrig av i drömmarna heller, men där har jag ingen kontroll. I drömmarna ger jag mig så fort det blir jobbigt, låter saker som är skadliga för mig ske och förlåter folk som har gjort det oförlåtliga. Där är jag maktlös mot min hjärna som vrider om allting. Inte så konstigt att jag inte vill sova va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar