Vart tog tiden vägen?

Dom där pillerna kan ju gå och dränka sig någonstans! Hela mitt tidsperspektiv blev totalt uppfuckat och det kändes som att hjärnan var i en dimma hela tiden. Har inte skrivit sen i söndags, men det känns som att jag skrev nyss. Det som hände nyss kändes som att det hände för flera år sedan och det som hände för flera år sedan kändes som att det hände nyss. Så nu har jag struntat i medicinen. Har inte tagit den sedan i måndags, okej, det är bara 2 dagar sedan men jag klarar det inte längre! Det går inte! Jag kan redan känna att skärpan börjar komma tillbaka. Jag har inte sovit mycket inatt, men jag tar hellre min extrema sömnbrist(som jag för övrigt inte ser som ett problem) än att gå omkring och vara helt väck i skallen. Jag vill kunna tänka även om det för det mesta inte är dom bästa tankarna. För övrigt fanns det inte många bra tankar kvar i skallen efter att jag tagit medicinen. Den planade ut mitt mående, och det hamnade långt ner. Mina toppar försvann i stort sett helt. Jag blev av med största delen av ångesten, men då tog depressionen sig friheten att fylla ångestens tomrum. Visst, jag tycker att en depression är lättare att ta sig ifrån än ångesten. Ångesten kommer som ett slag i ansiktet och håller sig sedan fast och konstant plågar tills den försvinner. Ibland tar det 5 minuter, ibland tar det 3 timmar. Depressionen smyger sig på och plågar mer konstant, men den är inte lika stark. Den går att bryta sig ifrån, det tar ett tag, men det går. Men i depressionen går det ändå att hitta små guldkorn, det går att få fram ett riktigt leende och ett riktigt skratt. Det går inte i ångesten. Ångesten har alltid varit det som plågat mest under dom senaste 2 åren, men jag tror den har hållit depressionen i schack. Så då den minskade sköt depressionen i taket. Så där satt jag, trött, deprimerad, bortkopplad från mig själv, ingen koll på tiden och ensam. Nä, det  funkar inte! Speciellt inte efter vad jag fick veta i lördags.

Jag tar hellre sömnlösheten och ångesten, om det nu är det som krävs för att få mina toppar. Att få skratta hejdlöst i 8 timmar, hoppa och skutta runt och känna att livet är underbart. Ja, jag har min besatthet och strävan efter att konstant vara överlycklig. Det är inte hälsosamt, men det är det som jag lever för. Dom små stunderna gör att ångesten går att ta sig igenom. Även om det inte känns så direkt då den tar tag i mig, men efter ett tag när jag kan få tillbaka lite kontroll över mig själv kan jag fokusera på dom ljusa stunderna som väntar framöver. Samma med depressionen. Medicin är inte lösningen på allt, det är inte lösningen på allas problem. För mig är inte medicin lösningen! Låt mig bara få fram roten till mina problem, så ska jag sparka arslet av dom med hjälp av min egen hjärna. Inte med ett piller! Låt mig bara få fortsätta med beteendeterapin.