Nu var det ett bra tag sedan jag skrev någonting.
Helt ärligt så har jag inte varit så brydd faktiskt. Mycket som händer just nu, mycket som händer där ute i den stora läskiga världen. Men det har hänt otroligt mycket i min lilla värld också. Om jag ser tillbaka på vad som hänt under den senaste månaden kan jag inte fatta vad jag faktiskt har lyckats åstadkomma. Helt seriöst.
En konkret sak som jag kan berätta hände faktiskt nu i veckan. Vi har varit i Luleå och jobbat i 2 dagar. Låter väl inte så märkvärdigt va? Jag är ju och ränner i där i stort sett varje månad. Men jag for dit frivilligt och jobbade där. Jag sa att jag ville dit.
Här är grejen:
Där borta där jag är nu, jobbar det i stort sett bara killar... jag och killar, hur funkar det? En katastrof som väntar på att hända säger jag. När jag började där för lite mer än en månad sedan och första dagen bara mötte killar fick jag panik. Det är svårt att beskriva känslan för någon som inte förstår, som inte vet vad rädslan handlar om. Jag kommer ihåg att alla presenterade sig och skakade hand, direkt efteråt ville jag bara ta ett sandpapper och skrapa bort huden på min hand. Undra hur länge jag egentligen satt och klöste mig i handen efter det. Jag fortsatte iallafall efter att jag kommit hem. Skrubbade handen med en tvättsvamp under kokhett vatten med tvål. Jag funderade på hur fan det här skulle gå. Men jag bet ihop. Fick i början jobba själv. Jag höll mig till mitt eget hörn och målade. Helt nöjd med att vara i en helt annan byggnad än dom andra. Visst, jag pratade med dom. Men jag hade fortfarande min 20 mil höga mur uppe.
Sen kom den där totala lyckan, när jag insåg att det jobbade en annan tjej där. FY FAN SÅ HÄRLIGT! Så förbannat skönt! Någon som jag faktiskt kunde prata med och öppna mig för.
Nog var det ju så att jag var nöjd med att måla. Folk sa att jag var duktig. Men jag kände att det var väl det enda som jag faktiskt kunde. Jag började fundera på hur fan jag skulle göra när det inte fanns någonting kvar att måla. Jag menar, vad fan kan jag egentligen? Men på något jävla vänster fick jag följa med dom andra och göra någonting. Kommer faktiskt inte ihåg vad. Men det gick! Okej, jag vet att jag på många sätt inte kommer ens i närheten av att vara så duktig som dom är. Men jag klarade det! På något förbannat vänster började muren att spricka där någonstans. Jag kommer inte ihåg exakt när, eller vad jag gjorde. Men jag började faktiskt kunna slappna av. Jag förväntade mig inte en utskällning efter varje sak jag gjorde och jag förväntade mig inte heller att dom skulle titta på mig som att jag var totalt jävla dum i huvudet varje gång jag öppnade käften. Att ha en 3 dagar lång helg varje vecka är väl någonting som dom flesta drömmer om. Att då man går hem på torsdagen veta att man inte behöver vara tillbaka på jobbet förrän på måndagen. Men helgerna började bli jobbiga. På lördagskvällen började jag sitta och bara önska att söndagen skulle försvinna så jag fick fara iväg och jobba igen. Jag började kunna säga till då jag blev småless på att måla så fick jag göra andra grejer. Så när frågan kom om man ville till Luleå och jobba i 2 dagar så var jag inte sen med att säga att jag ville med.
Så i måndags steg jag upp före fan och for iväg till jobbet där jag satte mig i bilen(en 7-sitsig bil) tillsammans med handledaren, en annan vaktmästare(?) och 4 av killarna som jobbar där. Jag och 6 st killar...
Men jag for dit, hjälpte till att fixa montern och satte mig i bilen igen och for tillbaka utan att tänka på det. När jag sedan satt på bussen på väg hem och vad jag faktiskt hade gjort slog mig så var inte tårarna långt borta. Shit alltså! Det hade jag aldrig trott skulle hända! Alltså... Inte i detta universum iallafall.
Sen for jag dit igen dagen efter och delade ut tipsrunde-papper till massa ungdomar, packade påsar tillsammans med dom andra och skickade iväg ungdomar som satt sig på läktaren innan det var dags att packa ihop och fara hem igen. Aldrig att detta hade gått för bara någon månad sedan. ALDRIG!
Ursäkta, men jag är så jävulskt stolt över mig själv just nu. Längtar till jag ska på psyk om nån timme och berätta detta! Nu vet jag iallafall att det går framåt. Att kunna skratta tillsammans med killar och ha snöbollskrig precis som jag senaste åren bara har kunnat göra med tjejer... Känslan går nog inte att beskriva, stolthet räcker inte. Det har ju bara gått lite mer än en månad, jag trodde att detta skulle vara flera år bort. Om det ens skulle kunna hända någonsin. Det var många år sedan jag var bekväm med att se en kille i ögonen när jag pratade med han. Men det blir lättare och lättare för varje dag.
Hejna har jag fan gjort bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar