Ja, nu var det nog kanske dags att slänga upp ett inlägg igen. Livet rullar på faktiskt, för det mesta utan problem. Men sen kommer dom där jävla äckelstunderna då jag bara vill dra täcket över huvudet och försvinna. Skulle någon märka ifall jag gjorde det? Skulle någon bry sig? Ibland gör sig hjärnspökena påminda... Ingen bryr sig egentligen, ingen skulle märka om jag bara skulle försvinna, ingen skulle sakna mig och snart skulle alla glömma att jag ens funnits.
Visst är dom snälla dom där hjärnspökena, som sitter och matar hjärnan med sånna tankar? Nej, inte är jag frisk än inte. Ångesten har nästan försvunnit, men depressionen har blivit värre. I nuläget känner jag nästan att jag föredrar ångesten. Eller, nä, jag vet inte. Jag vill inte känna något utav det. Jag vill vara frisk! Slippa tolka in massa grejer som inte stämmer och så vidare. Slippa noja sig över att en person inte har tid att prata och då bara anta att personen egentligen hatar en, när den i själva verket bara inte har tid. Det är lätt att säga just nu, men då man är där nere på botten så tror man alltid det värsta... Oavsett om någon skulle komma och försöka övertala en att det inte är så.
Ja, det är fan inte lätt att vara människa alla gånger. Folk kommer och folk går, själv står man ensam kvar och undrar vad som hände egentligen. Vars tog alla vägen?
Sen finns det dom där underbara stunderna, jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få känna såhär igen. Jag har under ett år fått höra att det som jag känt som total lycka egentligen bara är att jag kommit upp till "normalt" mående. Att jag bara trott att det varit lycka eftersom mitt eget grundmående har varit så lågt. Jag trodde så klart inte på det, förrän nu.
Lycka. Riktig, sann lycka.
Den kom som bara, utan att jag visste det. Det kändes så otroligt konstigt i hela kroppen. I nån vecka gick jag och funderade på vad som egentligen pågick i min kropp. Känslan var alldeles för främmande. Sen, en eftermiddag då jag var påväg för att handla insåg jag det... Fan, jag är ju faktiskt lycklig! På riktigt! Shit vilken känsla! Det var många år sedan sist. Tänk vad som kan hända på så kort tid...
Tänk vad som kan hända bara man träffar rätt människor...
Som jag nämt tidigare trivs jag otroligt bra med dom som jag jobbar med. Tänk, att för bara 3 månader sedan visste jag knappt om att dessa människor existerade. En av dom hade jag bara sett i korridorerna på Framnäs och en annan hade jag träffat nån enstaka gång för flera år sedan då han följt med sin ena storasyster till UNF... Ja, jag kan ju erkänna att jag retade han en hel del då. Men annars har dom inte direkt varit några som jag har tänkt på. Men nu, det är svårt att förklara hur mycket dom och dom andra jag jobbar med betyder för mig just nu. Jag tror helt ärligt att det är tack vare dom jag har börjat kunna känna mig lycklig igen. Jag ser att jag kan göra saker jag inte kunnat göra förut och självförtroendet blir bättre för varje dag jag får fara och jobba. Framtiden ser så otroligt mycket ljusare ut nu, och jag har faktiskt nu börjat kolla på utbildningar. För några år sedan hade jag en dröm, den var perfekt! Men när jag blev sjuk så gick den drömmen i kras. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle våga försöka mig på den igen. För nån vecka sedan dock så fick jag för första gången sen jag blev sjuk ett litet hopp om att drömmen fortfarand lever. Igår fick jag höra det jag behövde för att inse att jag faktiskt kan göra det. Jag kan faktiskt klara det här!
Jag vet att jag fortfarande har en lång väg att gå, depressionen måste övervinnas och jag måste bli stabil nog att kunna vara lycklig på egen hand. Har en hel del tvångstankar som jag måste bli av med också. Men det går, allting går! Jag har då inte gett upp än. Drömmen lever vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar