Helg, långhelg.
Jag kan ju säga att jag nojat mig lite över denna helg nu senaste veckorna. Efter att ha jobbat 3 hela veckor så var det dags för en "vanlig" fredagstid på psyk. Inget jobb på fredagen, vilket då betyder, långhelg. Helgerna blir allt mer jobbiga och jag väntar bara på att måndagen ska komma. Var lite beredd på att få en repris av förra helgen. Det var inte många timmar som jag var uppe ur sängen då. Hjärnspökena hade fest i hjärnan då. Det var nära på att det skulle hända igen. Så nära! Hemska minnen började komma tillbaka, minnen som fick mig att känna mig så bortglömd och obetydlig. Det gjorde ont, så otroligt ont att det inte var sant. Tårarna började rinna och jag tänkte att dom kommer inte ta slut idag, kanske inte ens imorgon. Jag var beredd på att ge upp, kasta in handduken. För om inte ens dom som borde ha funnits där när jag bad dom om det kunde ställa upp, hur ska någon annan någonsin kunna göra det? Flyktinstinkten började ta över igen. Fly, försvinna, långt bort, ingen vet vars, bara jag. Börja ett nytt liv, vem skulle egentligen bry sig? Försökte ta tag i mig själv och bryta tankemönstret, men det gick bara inte. Jag kunde inte ta mig ur det själv.
Men tänk så fantastiskt mycket någonting otroligt lite kan göra...
Telefonen plingade till, men jag brydde mig knappt. Efter ett tag tog jag dock upp den. "Vad fan vill någon mig? Vem det än är så kan den dra åt helvete!"
Men det var meddelandet som vände allting. Det fanns faktiskt någon som hade tänkt på mig, nån som inte brukar höra av sig.
Att rätt människa hör av sig vid rätt tillfälle kan göra mycket, även om det inte är någonting viktigt den har att säga. Helgen blev nog nyss räddad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar