30 day recovery challenge - Dag 1

Satt och flummade runt på internet som vanligt igår och snubblade över en lite intressant sak som jag tänkte testa. En 30 dagars utmaning. En utmaning riktad till personer som håller på att ta sig ut ur en sjukdom eller ett missbruk. Man får en uppgift varje dag som man ska skriva om och då tänkte jag att jag kunde väl testa att göra det här på bloggen. Men, som dom flesta som känner mig vet så har jag väldigt svårt för att slutföra såna här grejer. Men vi får väl se vad som händer.

Dag 1

Utmaning: Skriv ett brev till din sjukdom

 

Hej du min lite besvärliga följeslagare. Vi har hängt ihop i ganska många år nu och helt ärligt har jag vid vissa tillfällen svårt att skilja oss åt. Vad är det som är jag och vad är det som är du? Ibland vet jag faktiskt inte. Jag ska inte anklaga dig allt för mycket. Till viss del har du varit en tillgång, en hjälp, en tröst på något konstigt sätt, något som lärt mig att faktisk se sanningen om vad som pågår och framför allt är du den som jag haft ett "förhållande" med längst. Du kan stänga av mina känslor lika snabbt som du kan slå på dom. Jag brukar ibland skämta om att jag har en känslomässig "på-och-av-knapp", men det har jag faktiskt. För det mesta iallafall. Du har gett mig den. Jag kan med din hjälp utan några större problem stänga av känslor som riktar sig mot andra personer. Men det var någonting som inte fungerade. Du låter mig inte stänga av dom negativa känslorna jag känner för mig själv. Dom känslorna som du tvingar mig att återuppleva varje dag, även om det nu inte finns någon anledning för dom.

Jag vet att du i själva verket bara vill skydda mig. Se till att jag inte behöver genomlida helvetet igen, jag har redan gjort det nog många gånger. Då kom du och bestämde dig för att flytta in i min hjärna och kropp. Du menade väl, men du måste inse att det inte finns någonting att oroa sig för längre. Du behöver inte skicka ut varningssignaler varje gång telefonen ringer, du behöver inte påminna mig om vad jag redan varit med om i form av mardrömmar och flashbacks. Jag har redan varit med om det en gång, det räcker. Jag har lärt mig min läxa. Men samtidigt känns den lite hård. Ska läxan verkligen vara att aldrig lita på en annan levande varelse? Är det verkligen det du vill att jag ska ta med mig? Vet du vad? Det är inte så kul. Att aldrig kunna ta beröm eller komplimanger seriöst, det är inte kul. Att aldrig tro på någon som säger någonting positivt om mig. Jag har redan insett och accepterat att jag aldrig kommer att kunna leva med en annan människa, att jag aldrig kommer att kunna lita på någon nog mycket för det, att ingen någonsin skulle orka med mig. Men varför ska du påminna mig om det varje dag? Det är faktiskt ditt fel om jag ska vara helt ärlig. Men å andra sidan så har jag ju på något sätt satt mig själv i den här situationen. Jag kunde ju bara ha gått iväg varje gång... eller? Det får vi nog aldrig veta.

Men, vi kommer nog att sitta ihop ett tag till. Tyvärr. Jag är faktiskt ganska less på dig. Du måste inse att du inte behöver ge mig mardrömmar, ångest och depressioner stup i kvarten. Kan jag inte bara få leva istället. Du räddade mitt liv under den mörkaste perioden, men nu håller du mig kvar i den istället. Jag tror verkligen att det är dags för oss att gå skilda vägar. Nej, det var ingen fråga jag ställde till dig. Det var mer ett konstaterande. Du ska ut ur mitt liv, för jag vill börja leva!

Fuck off! /Anna