När man inte riktigt vet vars man ska ta vägen

När man inte riktigt vet vars man ska ta vägen och tårarna tagit slut för länge sedan, vad gör man då? När man vet att man tog rätt beslut, när man vet att man inte ens behövde tänka på alternativen, när det inte ens fanns några alternativ. Vad gör man då när det kommer tillbaka och slår en på käften?

Jag fattar inte ens varför allt detta kommer tillbaka. Men det gör det. Med jämna mellanrum påminns jag av någon anledning av det och nu har det ätit upp mig inifrån i flera dagar. Varför vet jag inte och jag vet inte när det ska sluta. Sluta vet jag att det kommer göra, det har det gjort förut. Men jag vill att det ska sluta nu, på en gång.

Varför blir det så här? Jag känner ju hur hela kroppen vill bryta ihop och bara gråta, det svider i ögonen och tårarna är nästan på väg. Men dom kommer aldrig fram. Är det verkligen möjligt att tårar kan ta slut?

Alla har vi våra mörka hemligheter, alla har vi saker som vi har gjort som varit rätt men som vi fortfarande argumenterar med oss själva om.
Just nu går det hett till i debatten i min hjärna. Det var rätt, men var det egentligen mitt val att göra. Ja, det var det och det vet jag. Men ändå...

Om vi säger som så, att med diagnosen PTSD finns det oftast död inblandad. Antingen att man själv levt under dödshot eller att man sett någon bli dödad mitt framför ens ögon. Detta har jag som tur var inte blivit utsatt för, om än jag har haft folk som sagt åt mig att jag borde dö. Döden är vår sista anhalt i livet. Antingen blir vi dödade, sjuka, gamla eller så väljer vi att ta det i egna händer. Ja, jag har försökt att ta det i mina egna händer flera gånger och jag är väldigt glad nu att jag misslyckades. Så, vanligtvis säger jag att jag inte haft någon oväntad död i mitt liv förutom Hanna. Men det är en lögn, en riktigt stor lögn. Det finns en annan död i mitt liv, en som jag inte berättat om för så många.

Vissa ser det inte som en stor grej, jag vet att det är många andra som gått igenom det. 2 st som jag kan nämna vid namn, men det kommer jag självklart inte att göra. Det är deras beslut om dom vill berätta eller inte. Men det är ingenting som man pratar om öppet.

Död genom beslut, genom mitt beslut. Jag gjorde valet att det livet inte skulle få finnas längre, var det mitt val att göra? Ja, det var det. Enligt mig var det så, jag vet att det finns folk som ser det annorlunda.

Mentalt gick jag in i en kokong innan. Jag levde inte ens ett riktigt liv då. Jag gick runt som ett tomt skal med hög musik dundrande i öronen för att tränga bort eventuella känslor som skulle kunna tänkas försöka komma fram. Känslan var så overklig, så obehaglig då jag insåg vad som höll på att hända. Fortfarande idag när jag tänker på det får jag smått panik av den där känslan. Fy tusan så obehagligt. Jag kunde inte riktigt tro det...

Jag, gravid...

Ett liv inne i mig, som jag valde att det inte skulle få leva längre. Men bara känslan av att det fanns ett annat liv i mig... ta inte illa upp nu alla mödrar och blivande mödrar... det kändes så jävla äckligt! Som att jag blivit invaderad av en utomjording. Jag har aldrig varit den som velat ha barn. Jag bestämde mig långt innan detta hände att jag inte ville ha barn. När detta hände gjorde jag ett aktivt val att inte ha barn. Det är ingenting som kommer att kunna ändra på det.

Många säger att det är bara så jag känner nu, att när min biologiska klocka börjar ticka så kommer jag vilka ha ett eget litet barn. När jag träffar rätt kille så kommer det bara kännas naturligt. Ursäkta, men vem fan sa att jag kommer att vilja spendera mitt liv med en kille? Det var VÄLDIGT länge sedan jag träffade en kille som jag kunde ens tänka mig att börja tänka tanken på att vara med.

Nej, jag kommer aldrig att skaffa barn. That's it!

Men även om jag vet att jag tog rätt beslut så är det fortfarande svårt. Men det finns ingenting jag kan göra åt det. Om jag kunde gå tillbaka i tiden och stoppa mig själv från att göra aborten så skulle jag ändå inte göra det. Jag skulle ha gjort den hur som helst. Men, kunde jag gå tillbaka i tiden till natten då det hände skulle jag ge mitt ex så förbannat mycket stryk för att han väntade tills han var "färdig" med att berätta att kondomen hade spruckit. Sen att han lämnade mig att gå igenom hela aborten själv gjorde ju inte saken bättre. Men som jag redan har förklarat så är han ju en förbannad idiot.

Men aborten har varit en av mitt livs största hemligheter. Så det känns faktiskt skönt nu att ha skrivit om den och att det inte behöver vara en hemlighet längre. It's out there!

Rensning

Om någon ni känner blir utsatt för någonting väldigt hemskt av någon annan ni känner, vad skulle ni göra då?

Det har varit en väldigt lugn vecka, en väldigt bra vecka. Det enda jag har känt både igår och idag är hur mycket jag älskar livet, hur mycket jag älskar att leva!

Nej, det är inte så att jag känner för att ta livet av mig dom andra dagarna. Det är många år sedan jag kände så sist. Ja, jag erkänner att tanken kan ibland poppa upp i skallen. Men den försvinner lika snabbt som den kom. Men livet kan kännas som en riktig kamp att ta sig igenom ändå vissa dagar. Man behöver inte känna för att dö bara för det.

Men, att ha haft en så bra vecka gör att jag verkligen har fått perspektiv på saker och ting.

Vilket leder till min fråga: Vad skulle ni göra?

Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig NÅGONSIN kunna umgås med någon som utsatt en annan person för någonting sådant. Aldrig. Även om jag tidigare umgåtts med denna person så skulle jag säga upp kontakten. Nu vet jag inte om det bara är i min värld det funkar så... eller, jag vet att det inte bara är i min värld det funkar så. Men det funkar tydligen inte så för alla.

Så igår tog jag beslutet att börja avlägsna vissa personer från mitt liv. Dom har själva inte gjort någonting direkt fel, men dom har gjort fel mot mig genom att fortsätta umgås och vara vänner med någon som har skadat mig så OTROLIGT mycket. Vilket dom faktiskt vet om. Dom är inte dåliga människor, men dom har gjort dåliga val. Sånt behöver inte jag ha i mitt liv längre.

Jag har aldrig varit den personen som har bett folk att välja. Jag är inte den som säger "Det är antingen jag eller h*n"
Men det ska jag inte behöva heller. Ingen ska behöva det. Man ska kunna lita på att dom i ens närhet står vid ens sida oavsett vad. Det kan inte jag med folk som faktiskt vill umgås med någon som skadat mig.
Då är dom faktiskt inte riktiga vänner, och jag har inte plats för såna som inte är riktiga vänner i mitt liv längre. Jag respekterar mig själv för mycket för det.

Så, nu får dom bli hur sura, arga och rent utsagt heligt förbannade. Men, jag har en anledning till det jag har gjort. Och om det är någon som har rätt att vara sur, arg eller heligt förbannad över allt detta, så är det faktiskt jag.

Se över vilka människor som finns i ert liv, och se till att alla är genuina, hyggliga människor som inte skadar andra och som ni kan lita på till 110%

Oj då!

Vet ni vad, idag har jag faktiskt ingenting negativt att säga... jag har faktiskt inte så mycket alls att säga över huvud taget.

Var på Willys och skulle köpa yoghurt, och helt plötsligt springer någon in dit i en räv-kostym. Kunde inte hjälpa det och började skratta. Made my day!

Hjärnan har varit på semester

Idag är första gången på länge som jag känner att det börjar lätta lite. Problem hit och problem dit. Har inte haft någon ordning i skallen alls.

I fredags tänkte jag att allt skulle väl lösa sig. Bra samtal på psyk och det verkar bli en ADHD/ADD utredning. Jag kunde ta några djupa andetag och börja reda ut vad som pågår i min skalle. Eller så inte! Näpp, hann som bara fara därifrån så började det att dyka upp nya saker. Snälla! Ge mig en andningspaus. Blir ju knäpp snart. En grej hände som gav mig otroligt dåligt samvete, jag ville göra en snäll grej, men av helt fel anledningar. Hela helgen försvann i en enda dimma av att försöka få ordning på vad som egentligen borde göras. Så jag gick och gick, sen gick jag lite till. Men inte hjälpte det inte. På söndagen for jag och lånade Ixa för att jag tänkte att en promenad med henne kanske skulle hjälpa. Nä, det hjälpte inte heller. Igår var jag nära på att slita av mig allt hår, jag var så frustrerad. Det utlöste ett migränanfall och strax efter låg jag så borta av medicinen att jag inte ens kunde lyfta ett finger. Det brukar ändå släppa ganska snabbt, bieffekterna av medicinen, men dom höll i sig väldigt länge. For till Saila och mediterade och sen blev det en promenad. Stannade till på lekparken ett tag och la mig i den jättestora gungan som finns där. Där låg jag och gungade fram och tillbaka medan jag gjorde ett sista försök att få ordning på mina tankar. Men jag gav upp.

Men imorse då jag vaknade kändes det faktiskt bättre och det har blivit bättre och bättre under dagen. Har dock fortfarande problem med att jag tar in alldeles för mycket känslor. Borde inte sitta och se tv eller film egentligen om det inte är en komedi just nu. Minsta lilla negativa känsla någonstans sätter igång en rad reaktioner och tillslut får jag stoppa mig själv och tänka att det faktiskt bara var någonting som hände på tv. Inte i verkliga livet.

Men det går åt rätt håll iallafall!

Slut

Den senaste veckan kan gärna försvinna ut ur världshistoriens minne. Det har varit totalt kaos och jag orkar inte med det längre. Vad tusan ska man ta sig till?

För en vecka sedan var allt jag tänkte: Snälla, låt det bli måndag så att denna vecka får vara över.

Men se på fan, det hjälpte inte.

Måste dock tacka Saila för i måndags för en trevlig meditationsstund och middag. Jag kände verkligen att jag kunde dö lycklig efter det, jag har aldrig varit med om någonting liknande! Wow säger jag bara!

Sen brakade allting ihop. Tänker inte berätta vad som hände, men jag stod och kastade saker omkring mig och bet ihop allt jag kunde för att inte skrika rakt ut. Försökte lugna ner mig så gott det gick och hitta en lösning. Kanske inte den bästa, men det var det bästa jag kunde åstadkomma då. Men jag var fortfarande ursinnig. Kunde knappt sova(trots att jag tog full dos av medicinen, brukar bara ta en halv) och jag vaknade lika sur på tisdagen som jag somnade. For dock iväg och lekte med lilla Ixa och Maxxa. Då jag kom tillbaka till föräldrarna brast allting igen. Och jag skrek.

Känslan av att ingen lyssnar, känslan av att ingen förstår, känslan av att ingen respekterar. Jag kände mig som en 3-åring som ingen tar på allvar. Jag kände mig så nedvärderad så det inte var sant! För jag vet att jag förtjänar att bli lyssnad på, jag vet att jag förtjänar att någon(iallafall försöker) förstår, jag vet att jag förtjänar respekt och framför allt, jag vet att jag förtjänar att bli tagen på allvar! Jag har inte sett till att klara mig levande fram till nu bara för att detta ska hända. Helt ärligt så tycker jag att det räcker nu, jag vill inte ha fler personer som får mig att känna mig värdelös. Jag har klarat av misshandel, fysisk och psykisk, sexuella övergrepp, abort, se en av mina kompisar begravas, blivit sviken av dom jag trott att jag kunde lita på och faktiskt haft personer som letat upp mig bara för att säga att jag inte förtjänar att leva. Av någon anledning lever jag fortfarande, jag klarade av att ta beslutet att jag heller vill leva än att dö. Jag slutade försöka att ta mitt eget liv. Någonting som jag började försöka med redan innan tonåren. Jag tog mig ur det, och det har gått många år nu sedan jag försökte sist. Ett under enligt vissa, att jag faktiskt efter allt som hänt inte vill ta mitt liv längre. Folk har tagit livet av sig för "mindre". Så att inte bli respekterad eller tagen på allvar svider extremt mycket. För att jag vet hur stark jag är innerst inne. Jag har fortfarande en lång väg att gå. Jag är fortfarande självdestruktiv. Jag lyckades dock för ungefär ett år sedan att äntligen sluta skära mig(fick ett återfall, jag är inte stolt över det). Fortfarande finns det många saker jag måste sluta med för att bli helt "självdestruktiv-fri" men jag är på god väg. Jag har kommit så otroligt långt egentligen nu när jag tänker på det. Så då jag inte fick ett respektfullt bemötande så brast det helt och hållet. Jag skrek. Alla gamla känslor började bubbla upp till ytan. Fy fan vad förbannad jag var, och inte tänkte jag hålla tyst längre! Så jag skrek

Sen stack jag...

Vad som hände mellan då och nu tänker jag inte säga mer om än tack för all hjälp Helium! Maxxa var mysig igår också och idag fick jag träffa Ixa också. Ljuspunkten i mitt liv!

Nåja, tillbaka hos föräldrarna nu. Extrem migrän, spytt blod och hela köret. Tack och lov att jag ska på psyk imorron.