När man inte riktigt vet vars man ska ta vägen

När man inte riktigt vet vars man ska ta vägen och tårarna tagit slut för länge sedan, vad gör man då? När man vet att man tog rätt beslut, när man vet att man inte ens behövde tänka på alternativen, när det inte ens fanns några alternativ. Vad gör man då när det kommer tillbaka och slår en på käften?

Jag fattar inte ens varför allt detta kommer tillbaka. Men det gör det. Med jämna mellanrum påminns jag av någon anledning av det och nu har det ätit upp mig inifrån i flera dagar. Varför vet jag inte och jag vet inte när det ska sluta. Sluta vet jag att det kommer göra, det har det gjort förut. Men jag vill att det ska sluta nu, på en gång.

Varför blir det så här? Jag känner ju hur hela kroppen vill bryta ihop och bara gråta, det svider i ögonen och tårarna är nästan på väg. Men dom kommer aldrig fram. Är det verkligen möjligt att tårar kan ta slut?

Alla har vi våra mörka hemligheter, alla har vi saker som vi har gjort som varit rätt men som vi fortfarande argumenterar med oss själva om.
Just nu går det hett till i debatten i min hjärna. Det var rätt, men var det egentligen mitt val att göra. Ja, det var det och det vet jag. Men ändå...

Om vi säger som så, att med diagnosen PTSD finns det oftast död inblandad. Antingen att man själv levt under dödshot eller att man sett någon bli dödad mitt framför ens ögon. Detta har jag som tur var inte blivit utsatt för, om än jag har haft folk som sagt åt mig att jag borde dö. Döden är vår sista anhalt i livet. Antingen blir vi dödade, sjuka, gamla eller så väljer vi att ta det i egna händer. Ja, jag har försökt att ta det i mina egna händer flera gånger och jag är väldigt glad nu att jag misslyckades. Så, vanligtvis säger jag att jag inte haft någon oväntad död i mitt liv förutom Hanna. Men det är en lögn, en riktigt stor lögn. Det finns en annan död i mitt liv, en som jag inte berättat om för så många.

Vissa ser det inte som en stor grej, jag vet att det är många andra som gått igenom det. 2 st som jag kan nämna vid namn, men det kommer jag självklart inte att göra. Det är deras beslut om dom vill berätta eller inte. Men det är ingenting som man pratar om öppet.

Död genom beslut, genom mitt beslut. Jag gjorde valet att det livet inte skulle få finnas längre, var det mitt val att göra? Ja, det var det. Enligt mig var det så, jag vet att det finns folk som ser det annorlunda.

Mentalt gick jag in i en kokong innan. Jag levde inte ens ett riktigt liv då. Jag gick runt som ett tomt skal med hög musik dundrande i öronen för att tränga bort eventuella känslor som skulle kunna tänkas försöka komma fram. Känslan var så overklig, så obehaglig då jag insåg vad som höll på att hända. Fortfarande idag när jag tänker på det får jag smått panik av den där känslan. Fy tusan så obehagligt. Jag kunde inte riktigt tro det...

Jag, gravid...

Ett liv inne i mig, som jag valde att det inte skulle få leva längre. Men bara känslan av att det fanns ett annat liv i mig... ta inte illa upp nu alla mödrar och blivande mödrar... det kändes så jävla äckligt! Som att jag blivit invaderad av en utomjording. Jag har aldrig varit den som velat ha barn. Jag bestämde mig långt innan detta hände att jag inte ville ha barn. När detta hände gjorde jag ett aktivt val att inte ha barn. Det är ingenting som kommer att kunna ändra på det.

Många säger att det är bara så jag känner nu, att när min biologiska klocka börjar ticka så kommer jag vilka ha ett eget litet barn. När jag träffar rätt kille så kommer det bara kännas naturligt. Ursäkta, men vem fan sa att jag kommer att vilja spendera mitt liv med en kille? Det var VÄLDIGT länge sedan jag träffade en kille som jag kunde ens tänka mig att börja tänka tanken på att vara med.

Nej, jag kommer aldrig att skaffa barn. That's it!

Men även om jag vet att jag tog rätt beslut så är det fortfarande svårt. Men det finns ingenting jag kan göra åt det. Om jag kunde gå tillbaka i tiden och stoppa mig själv från att göra aborten så skulle jag ändå inte göra det. Jag skulle ha gjort den hur som helst. Men, kunde jag gå tillbaka i tiden till natten då det hände skulle jag ge mitt ex så förbannat mycket stryk för att han väntade tills han var "färdig" med att berätta att kondomen hade spruckit. Sen att han lämnade mig att gå igenom hela aborten själv gjorde ju inte saken bättre. Men som jag redan har förklarat så är han ju en förbannad idiot.

Men aborten har varit en av mitt livs största hemligheter. Så det känns faktiskt skönt nu att ha skrivit om den och att det inte behöver vara en hemlighet längre. It's out there!