Slut

Den senaste veckan kan gärna försvinna ut ur världshistoriens minne. Det har varit totalt kaos och jag orkar inte med det längre. Vad tusan ska man ta sig till?

För en vecka sedan var allt jag tänkte: Snälla, låt det bli måndag så att denna vecka får vara över.

Men se på fan, det hjälpte inte.

Måste dock tacka Saila för i måndags för en trevlig meditationsstund och middag. Jag kände verkligen att jag kunde dö lycklig efter det, jag har aldrig varit med om någonting liknande! Wow säger jag bara!

Sen brakade allting ihop. Tänker inte berätta vad som hände, men jag stod och kastade saker omkring mig och bet ihop allt jag kunde för att inte skrika rakt ut. Försökte lugna ner mig så gott det gick och hitta en lösning. Kanske inte den bästa, men det var det bästa jag kunde åstadkomma då. Men jag var fortfarande ursinnig. Kunde knappt sova(trots att jag tog full dos av medicinen, brukar bara ta en halv) och jag vaknade lika sur på tisdagen som jag somnade. For dock iväg och lekte med lilla Ixa och Maxxa. Då jag kom tillbaka till föräldrarna brast allting igen. Och jag skrek.

Känslan av att ingen lyssnar, känslan av att ingen förstår, känslan av att ingen respekterar. Jag kände mig som en 3-åring som ingen tar på allvar. Jag kände mig så nedvärderad så det inte var sant! För jag vet att jag förtjänar att bli lyssnad på, jag vet att jag förtjänar att någon(iallafall försöker) förstår, jag vet att jag förtjänar respekt och framför allt, jag vet att jag förtjänar att bli tagen på allvar! Jag har inte sett till att klara mig levande fram till nu bara för att detta ska hända. Helt ärligt så tycker jag att det räcker nu, jag vill inte ha fler personer som får mig att känna mig värdelös. Jag har klarat av misshandel, fysisk och psykisk, sexuella övergrepp, abort, se en av mina kompisar begravas, blivit sviken av dom jag trott att jag kunde lita på och faktiskt haft personer som letat upp mig bara för att säga att jag inte förtjänar att leva. Av någon anledning lever jag fortfarande, jag klarade av att ta beslutet att jag heller vill leva än att dö. Jag slutade försöka att ta mitt eget liv. Någonting som jag började försöka med redan innan tonåren. Jag tog mig ur det, och det har gått många år nu sedan jag försökte sist. Ett under enligt vissa, att jag faktiskt efter allt som hänt inte vill ta mitt liv längre. Folk har tagit livet av sig för "mindre". Så att inte bli respekterad eller tagen på allvar svider extremt mycket. För att jag vet hur stark jag är innerst inne. Jag har fortfarande en lång väg att gå. Jag är fortfarande självdestruktiv. Jag lyckades dock för ungefär ett år sedan att äntligen sluta skära mig(fick ett återfall, jag är inte stolt över det). Fortfarande finns det många saker jag måste sluta med för att bli helt "självdestruktiv-fri" men jag är på god väg. Jag har kommit så otroligt långt egentligen nu när jag tänker på det. Så då jag inte fick ett respektfullt bemötande så brast det helt och hållet. Jag skrek. Alla gamla känslor började bubbla upp till ytan. Fy fan vad förbannad jag var, och inte tänkte jag hålla tyst längre! Så jag skrek

Sen stack jag...

Vad som hände mellan då och nu tänker jag inte säga mer om än tack för all hjälp Helium! Maxxa var mysig igår också och idag fick jag träffa Ixa också. Ljuspunkten i mitt liv!

Nåja, tillbaka hos föräldrarna nu. Extrem migrän, spytt blod och hela köret. Tack och lov att jag ska på psyk imorron.