Det har gått 2 timmar sedan jag tog medicinen, men jag kan inte sova. Dagen har varit upp och ner och ut och in. Allt gick fel från första början. Samtal kom vid fel tider, kläderna jag tänkte ha var inte rena, så jag stoppa dom i tvättmaskinen och startade den, myste med lilla Maja för att lugna ner mig tills jag inser att jag måste fara för att hinna till min tid på psyk. Kommer dit precis i tid, anmäler mig och sätter mig och väntar. Skötaren kommer inte. Sen kommer en annan och säger att hon ska gå och hämta henne. Då får jag veta att det var ju idag som tiden var flyttad... Jag hade tid klockan 13.00. Men eftersom jag ändå var där så tyckte hon att vi lika gärna kunde köra då. Redan där hade det blivit så tjorvigt att jag helt glömt bort vad jag ville prata om, det som jag har gått och tänkt på i flera dagar. Fick tillbaka förra veckans "test" som inte så oväntat visade på extrema tillits-problem till andra människor och stort distanstagande. Jippie! Eller så inte... Fullt medveten om det, men det är ju inte kul alls på långa vägar. Men vad fan ska man göra. Har man haft med så många idioter att göra är det svårt att lita på någon annan igen. Speciellt dagar som denna. Sen får jag veta att dom vill fortsätta min utredning. PTSD diagnosen kanske inte räcker då. Det misstänks att det finns någonting annat där också, nån annan bokstavsgrej. Då jag får höra det så rasar hela min tillvaro samman. Löjligt, ja, jag vet. Men jag stängde av helt. Där hade dagen redan gått nog mycket fel. Vi avslutar samtalet och jag går därifrån. Jag vill bara hem till Maja, sitta och gråta med henne i knät. Kommer hem och upptäcker att Maja somnat in medan jag var borta. Då brister allting. Hela världen var på väg att gå under.
Efter ett antal rejäla gråt-attacker så försöker jag börja samla mig. Maja fick leva ett långt liv fullt av kärlek, hon somnade in på grund av sin ålder. Det är ju jobbigt ändå, men skönt att veta att hon inte bara blev mystiskt sjuk och dog. Och hela historien på psyk... det blir vad det blir. Jag har det jag har och det kommer inte förändra någonting. Har jag ADD så har jag haft det hela livet, då spelar det ingen roll om det står på ett papper eller inte. Samma om det är ADHD eller Asperger. Eller vad fan dom nu tror att det är! Det kommer inte att ändra någonting i mitt liv, mitt liv kommer att fortsätta som vanligt ändå. Visar det sig att jag har någonting så har jag någonting, har jag ingenting så har jag ingenting. Visst, på ett sätt vore det ju skönt. Det skulle ju förklara så jävla mycket. Humörsvängningar, nedstämdhet, sömnbrist och oförmåga att förmedla mina känslor som liten. En medfödd diagnos skulle ju förklara allting. Annars, gäller det att fortsätta gräva för att hitta vars felet ligger. Då finns det ingen lätt lösning och vad fan ska man göra då? Jag har faktiskt, ärligt talat, ingen aning. Jag har ingen aning om någonting längre, det känns som att mitt liv börjar glida mig ur händerna. Hur kan det hända? På så kort tid? Allting håller på att falla samman.
Men, tillbaka till det där med fortsatt utredning...
Jag lyckades tillslut ta mig samman. Jag menar, jag är utbildad personlig assistent, jag om någon borde ju veta att en diagnos inte förändrar någonting. Absolut ingenting! Jag har nog träffat fler människor med diagnoser som fungerar i samhället än folk utan. Jag gick iväg för att meddela Majas(och Pulvers) förra ägare att Maja somnat in och sen satte jag mig och pratade med Saila ett tag(Saila är hero of the day igen, precis som förra veckan). Så jag sitter och förklarar mina löjliga tankegångar som jag har om att "ifall jag inte gör en utredning så får jag ingen diagnos, då kan jag fortsätta låtsas att allt är bra!" och jag känner bara för att slå mig själv i skallen. HUR JÄVLA DUM FÅR MAN VARA?! Skönt att få prata med någon som lyssnar, det finns inte så många kvar längre. Kommer efter ett tag på att jag har tvätt i maskinen som måste hängas upp. Stressen stiger! Men, självklart glömmer jag bort det några sekunder senare. Går och bokar klipptid istället.
Orkar dock inte fara hem så jag bestämmer mig för att vara kvar på stan istället. I flera timmar! Eller, ja, 3 timmar ungefär. Vandrar runt och runt och runt. Tillslut går jag på Coop för att köpa mjölk och juice och lite andra nödvändiga grejer. Fullt med folk! Jag skojar inte! Jävlat fullproppat! Blä!
Tar mig tillslut därifrån och till frissan. Skönt att bara få sätta sig ner och känna hur rakapparaten glider genom håret och se stora tussar falla till golvet! Åh så välbehövligt det var! Känner mig jättenöjd, bra pris också! Far till mamma och pappa och där börjar den inre kampen med min hjärna igen.
Fy fan vad jag är less på den!
Men nu ska jag försöka sova. Klockan har slagit ny dag för ungefär en halvtimma sedan och jag har suttit och skrivit i 1,5 timmar. Koncentrationen finns inte riktig med längre... jag ger upp! Gonatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar