Så har det blivit september. Har verkligen både hat och kärlekskänslor för denna månaden. Naturen är helt underbar! Värmen börjar försvinna och det är mer lagom temperatur ute. Det är mörkt hela kvällarna men ljust på dagarna, perfekt balanserat! Åh vilken underbar månad!
Men sen kom det. Denna månad för 6 år sedan gjorde jag ett av mitt livs största misstag. Det hemsöker mig fortfarande i mina drömmar på natten, och det räcker inte med det, det hemsöker mig under dagarna också! Sist det hände var för bara 3 timmar sedan. Fick slänga ifrån mig boken jag låg och läste för att det kom över mig så plötsligt, kunde inte andas, kunde inte sluta skaka... Fy fan för allt det där! Då har det ändå gått snart 4 år sedan jag tog mig ur det. Fortfarande kämpar jag med att inse vad som faktiskt hände. Jag har så länge intalat mig själv att det faktiskt inte var så farligt. Jag hör ju själv hur löjligt det låter att tänka så, speciellt då jag vet vad som egentligen hände. Men samtidigt finns den där lilla rösten inom mig som säger att det inte alls var så illa, just nu skriker den åt mig att sluta upp med det här, sluta upp med att säga hur hemskt det var. Men det funkar inte så längre, den rösten är egentligen inte min och det enda den gör att är att överrösta min egen röst. Hade det inte varit för den där septembernatten hade jag nog varit på ett helt annat ställe i livet. Det kanske bara är jag som inser det, men så är det.
Sen har vi det sorgliga datumet 6/9 -08 och dom 2 dagarna efteråt. Nu på fredag är det 5 år sedan underbara Hanna lämnade livet. Det har fortfarande inte gått en enda dag utan att jag tänker på hon. Jag kommer fortfarande ihåg sms:et jag fick dagen efteråt av Kajsa och hur jag försökte intala både mig själv och henne att Hanna inte var död, utan att det var bara ett falskt rykte(det hade ju inte varit första gången). Sen kom dagen efter då jag blev så lättad då jag kom till skolan och allt verkade normalt, jag skickade till och med ett sms åt Kajsa och sa att allt var som vanligt. Sen kom Malin och Sanna precis innan lektionen började och såg väldigt oroliga ut. Dom bad att få prata med läraren och sen sprang dom fram och tillbaka under hela lektionen. Jag kommer ihåg hur paniken började gripa tag om mig. På hela lektionen hann jag bara skriva 2 meningar. Jag förstod vad som hänt när jag hörde dom prata om att dom ringt "hennes pappa" men jag vägrade att acceptera det innan jag var säker. Jag frågade om något hänt Hanna och berättade om sms:et jag fått kvällen innan men dom valde att inte säga någonting. Då var jag självklart sur på dom för att dom inte berättade, men i efterhand så har jag insett att dom bara ville skydda mig från det hela ett litet tag till. Sen då alla var på plats i klassrummet då lektionen skulle sluta berättade läraren det, jag ser det fortfarande framför mig. Jag kommer ihåg vartenda moln som fanns på himmelen utanför fönstret, alla löven på träden, vart enda ord läraren sa: "Jag har någonting tråkigt att berätta. Hanna... är död"
Hon hann inte ens avsluta meningen innan jag bröt ihop. Så många timmar av förnekelse, och helt plötsligt tjänade det ingenting till, det gick inte att förneka längre. Hon var verkligen borta. Strax efteråt gick Kajsa förbi då vi satt nere i sofforna, det är någonting annat som jag aldrig kommer att glömma, blicken som fanns i hennes ögon då hon såg oss. Alla orden snurrar fortfarande runt i min skalle. Och den som jag just då behövde ha vid min sida, sa att det inte var nog viktigt för att jag skulle "slösa hans tid". Efteråt fick jag även veta att en av dom som jag kallade för vän gick runt och sa att enda anledningen till att jag drog mig undan från andra människor under den perioden var för att jag ville att folk skulle tycka synd om mig. Fy fan för henne! Så, där sa jag det! FY FAN FÖR HENNE! Undra hur hon skulle reagera om en av hennes vänner dog? Jag tror inte att hon skulle vara så sugen på att umgås med en hel massa folk då.
Jag kan inte ens börja att beskriva hur mycket jag hatar denna månad!
Dagens grej: Jag vet att jag är lite av en vetenskapsnörd ibland, vill att allting ska ha en vetenskaplig förklaring o.s.v. Jag är inte vidare religiös heller. Finns det någonting så finns det, finns det ingenting så finns det ingenting. Men jag tror faktiskt på det "övernaturliga". Det är sant, det gör jag faktiskt. Jag har till och med gått en tarotkurs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar