Hanna

"Det har gått 5 år nu, 5 år med frågor som aldrig fick något svar, 5 år med frågor som aldrig kommer att få något svar. Jag saknar dig fortfarande lika mycket som jag gjorde den dagen vi fick veta att du inte längre fanns kvar hos oss, det har fortfarande inte gått en enda dag då jag inte har tänkt på dig. Jag förstår att du gjorde det du kände att du behövde göra för dig själv, jag önskar bara att det för dig hade funnits ett annat sätt, ett sätt så att du hade kunnat vara kvar hos oss. Du gjorde det inte för att någon annan skulle få lida, du gjorde det för att du skulle få sluta lida. På något märkligt vis så går livet vidare ändå, solen kommer att fortsätta stiga upp över nya dagar för oss som är kvar och vi får göra vårat bästa för att leva dom... Om än vi aldrig kommer att bli hela igen efter den dagen då du lämnade oss. Men, jag kommer aldrig att sluta älska dig, tack för den underbara men allt för korta tiden vi kände varandra"

I vanliga fall brukar jag alltid denna dag skriva om vad som hände mer exakt, denna dagen och dom kommande 2 dagarna för 5 år sedan, men eftersom jag skrev det i förra inlägget så har jag bestämt mig för att jag inte ska göra det i år. Istället tänker jag skriva om en vintermorgon som jag aldrig kommer att glömma.

Det var ju alldeles på tok för tidigt för att man skulle vara på skolan den tiden. Men, det sket ju jag i. Jag tror att jag hade tänkt att fara dit för att spela lite piano innan vi började, första lektionen var en drama-lektion. Då jag kommer till skolan så står Hanna där ute och röker. Hon hade sett fel på klockan och tagit den tidigaste bussen, det var iallafall vad hon sa. Vi stod och pratade till strax innan cafeterian öppnade, ingen av oss hade ätit frukost innan så vi skulle gå och köpa. Men utanför satt ett gäng fordonskillar. Vi började skoja och skämta med varandra om att vi inte vågade gå dit för att dom verkade vara så läskiga. Tillslut så fick vi ändå våran frukost och vi gick ner och satte oss utanför klassrummet. Åsa, som var våran drama-lärare kom förbi och låste upp klassrummet åt oss så vi fick vänta där inne istället. Vi tog några madrasser och lade oss på golvet och pratade och skojade på tills lektionen började och alla andra kom dit. Vad det var vi pratade om vet jag inte exakt, inte heller vilken veckodag det var(det går väl att kolla något gammalt schema egentligen för att ta reda på det). Men, jag kommer ihåg hur kul vi hade det den där morgonen. Det är det minnet jag kommer att bära med mig av Hanna, hur vi låg på golvet och skrattade. Inte då jag såg henne sista gången, då hon gick iväg med ögonen fyllda av tårar. Den skrattande och humoristiska Hanna som vi alla älskade, och fortfarande älskar