söndag 30 juni 2013
Vad ska man säga?
Tom i skallen, hjärnan har inte fungerat på hela dagen. Kommer inte ens ihåg vad jag gjort idag. Vet att jag varit på promenad, myst med hamstrarna och träffat Kajsa. Allt annat är borta, helt borta. Slut och trött i skallen. Hjärnan borde få semester snart innan den klappar ihop totalt
lördag 29 juni 2013
Är det verkligen sant?
Fick veta någonting jävligt sjukt idag. Eller, det känns ganska konstigt att säga att jag fick veta, eftersom det är om mig själv det handlar om. Jag har själv inget minne av det alls, fastän det hände när jag var 14 år. Att det finns folk som kan vara så hemska, dom borde inte ens få kallas folk! Att några kan göra så mot en annan människa och sedan säga att det bara var en lek! Vilken del av det var en lek? Att trycka upp mig mot väggen eller att tafsa på mig? VAD FAN ÄR DET FÖR LEK?! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag kommer inte ihåg någonting! JÄVLAT INGENTING!!!!!!!!!!! VAD FAN GJORDE DOM MED MIG EGENTLIGEN???
Någonting måste ha slagit slint i min hjärna där, för det finns inget minne alls. Mamma berättade att hon frågade om dom tagit under tröjan men att jag inte svarat. Den frasen låter lite småbekant, men jag kan inte placera den. Försöker med all min kraft att knyta den till just den perioden, men så fort jag försöker så tar det stopp. Världens största försvarsmekanism sätter in och jag vill bara spöa skiten ur någon. Jag blir så arg att det känns som att jag skulle kunna slita upp träd med rötterna och böja på lyktstolpar. Vad fan var det som hände som gör att jag får en sån reaktion bara av att försöka tänka på det? Vad är det som är så illa att jag har lyckats förtränga det ur mitt minne så ordentligt att jag inte ens kan få en enda liten flashback? Var kommer all ilska ifrån? Det känns som att min kropp inte är min egen längre. Vad är det för demon som tar över mig? Är det här anledningen till alla mina aggressionsproblem? Kan inte komma ihåg en tid innan det då jag hade den här starka ilskan. Visst, ibland har jag faktiskt känt mig som en övermänniska(vilket skulle ha sin förklaring i mina misstänkta bipolära drag) men jag kan inte komma ihåg några så här extrema känslor av att jag är så stark att jag skulle kunna spöa upp hela världen innan detta. Kan det verkligen vara så att det har gett mig rejäla aggressionsproblem? Att jag känner att jag måste försvara mig med näbbar och klor för att ingen annan kommer att göra det? För det är någonting jag faktiskt kommer ihåg från den tiden: Vad som än hände mig så fanns det ingen som vågade stå vid min sida och försvara mig. Jag fick ta alla mina kamper själv. Så är det fortfarande, även om jag nu vet att det finns folk vid min sida vet jag även att vissa av dom inte vågar stå vid min sida då det verkligen gäller. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra där, jag kan inte kräva att dom faktiskt ska visa att dom står på min sida och samtidigt kan jag inte helt känna mig trygg med dom då dom inte gör det. Är det en skada som sitter kvar från den tiden? Är det faktiskt så att det är PTSD men att det kommer från denna händelse, och bara har förstärkts av det som hänt efteråt? För där stämmer det faktiskt in, det hände, och sen stängde min kropp helt av. Bearbeta det har jag ingen aning om jag gjorde, eftersom jag inte kommer ihåg någonting. Jag vet att jag var på PBU(eller BUP som det heter nu) efter det, men jag vet inte om jag pratade om det. För jag kommer inte ihåg! Vad fan har dom gjort med mig?
Någonting måste ha slagit slint i min hjärna där, för det finns inget minne alls. Mamma berättade att hon frågade om dom tagit under tröjan men att jag inte svarat. Den frasen låter lite småbekant, men jag kan inte placera den. Försöker med all min kraft att knyta den till just den perioden, men så fort jag försöker så tar det stopp. Världens största försvarsmekanism sätter in och jag vill bara spöa skiten ur någon. Jag blir så arg att det känns som att jag skulle kunna slita upp träd med rötterna och böja på lyktstolpar. Vad fan var det som hände som gör att jag får en sån reaktion bara av att försöka tänka på det? Vad är det som är så illa att jag har lyckats förtränga det ur mitt minne så ordentligt att jag inte ens kan få en enda liten flashback? Var kommer all ilska ifrån? Det känns som att min kropp inte är min egen längre. Vad är det för demon som tar över mig? Är det här anledningen till alla mina aggressionsproblem? Kan inte komma ihåg en tid innan det då jag hade den här starka ilskan. Visst, ibland har jag faktiskt känt mig som en övermänniska(vilket skulle ha sin förklaring i mina misstänkta bipolära drag) men jag kan inte komma ihåg några så här extrema känslor av att jag är så stark att jag skulle kunna spöa upp hela världen innan detta. Kan det verkligen vara så att det har gett mig rejäla aggressionsproblem? Att jag känner att jag måste försvara mig med näbbar och klor för att ingen annan kommer att göra det? För det är någonting jag faktiskt kommer ihåg från den tiden: Vad som än hände mig så fanns det ingen som vågade stå vid min sida och försvara mig. Jag fick ta alla mina kamper själv. Så är det fortfarande, även om jag nu vet att det finns folk vid min sida vet jag även att vissa av dom inte vågar stå vid min sida då det verkligen gäller. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra där, jag kan inte kräva att dom faktiskt ska visa att dom står på min sida och samtidigt kan jag inte helt känna mig trygg med dom då dom inte gör det. Är det en skada som sitter kvar från den tiden? Är det faktiskt så att det är PTSD men att det kommer från denna händelse, och bara har förstärkts av det som hänt efteråt? För där stämmer det faktiskt in, det hände, och sen stängde min kropp helt av. Bearbeta det har jag ingen aning om jag gjorde, eftersom jag inte kommer ihåg någonting. Jag vet att jag var på PBU(eller BUP som det heter nu) efter det, men jag vet inte om jag pratade om det. För jag kommer inte ihåg! Vad fan har dom gjort med mig?
fredag 28 juni 2013
Nya teorier
Här slängs det diagnoser fram och tillbaka känner jag. Har bara varit på psyk i 1 vecka och dom är redan inne på 5 misstänkta diagnosen. Som jag sa till Helium, innan det här är över kommer dom säga att jag är schizofren! Den extrems sömnbristen förstår jag, men PTSD känns lite långsökt. Varför blev jag då sjuk för först 2 år sedan istället för att blivit sjuk för 4-5 år sedan som varit det mest logiska? Tycker att det är konstigt att det ska ha gått 2-3 friska år innan sjukdomen framkom. Jag har nästan alla symptom, jag har varit med om nog mycket för att få det MEN jag tycker att det har gått så pass länge sedan det hände. Jag har ganska framgångsrikt förträngt den delen av mitt liv och jag ser inte hur den har någonting att göra med hur jag mår nu. Okej, visst lider jag fortfarande till en del av det. Det har gjort mig ganska känslomässigt störd och jag kommer nog aldrig att kunna lita på en annan människa till 100% under resten av mitt liv på grund av det. Men jag ser inte kopplingen till mina andra problem. Även om dom säger att det är vanligt att man känner så och att det visar sig att man ändå har PTSD så tror jag inte riktigt på det. Även om jag skulle ha det så förklarar det ju inte varför jag mådde som jag mådde när jag var barn. Jag var ju en jävligt skitglad unge men jag kommer ändå ihåg känslan av att någonting var fel, jag var ledsen fastän det inte fanns någon anledning till det. Det har ju verkligen ingenting att göra med det som hänt mig senare i livet! Min barndom var awesome och där fanns det inte mycket att klaga på. Men jag mådde piss ändå! Det här tjorvar till det så jävla mycket i min hjärna! Vad fan är det för fel på mig?
torsdag 27 juni 2013
Värdelös...
Vissa människor är otroligt duktiga på att få en att känna sig värdelös. Känner mig bara ivägen och att det vore bättre om jag gick och grävde ner mig istället
onsdag 26 juni 2013
Blä!
Ingen bra dag, ingen bra dag alls.
Medicinen ville inte funka på en gång. For iväg och träffade Chihuahuan och några andra då jag hade gett upp hoppet om att somna. Somnade inte förrän vid 3 tiden imorse. Vaknade vid 8 och sen har jag ingen aning om vad som hände mellan 8 och 11, var jag vaken eller sov jag? For och passade valpar tills det var dags att fara till kuratorn. Kändes konstigt att säga hej då, sista gången jag var där. Har gått på vårdcentralen i ganska precis 1 år för att få hjälp. Fick träffa en underbar läkare som jag hade kontakt med under sommaren och då det började bli höst fick jag min kurator. Det har verkligen förändrat mitt liv till det bättre, även om jag blivit sjukare under tiden så har jag fått redskapen för att hantera det bättre. Framför allt att börja acceptera det. Jag har fortfarande en lång väg att gå innan jag kan acceptera det fullt ut, men jag kommer att komma dit någon gång. Så att säga hej då var konstigt. Slutet på ett kapitel och början på ett annat. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu framöver, men jag hoppas att det värsta är över nu. Nä, det går inte riktigt att beskriva känslan av att gå ut genom dörrarna för sista gången.
Efter det var jag helt stendöd, HELT stendöd. Satte mig för att kolla på serier, men såg ett halvt avsnitt innan jag insåg att jag somnade. Hann bara ta av mig glasögonen innan jag somnade. Har något svagt minne av att jag var halvvaken och kollade mot datorn för att se vad klockan var. Skärmen var fortfarande igång och jag hann bara tänka att jag inte hade sovit så länge innan jag somnade igen. Då jag vaknade nästa gång var klockan halv 9. Fick mig en fin tillsägelse om att jag kan ju inte sova på natten om jag ligger och sover bort hela dagen. Vanligtvis har jag inga problem med att hålla mig vaken på dagen när jag är trött, men nu gick det ju fan inte! Därför är jag så emot att proppa i mig medicin, jag har ju ingen kontroll alls. Jag tycker inte om att inte ha kontroll över vad jag gör. Men det värsta är nog att trots att jag sovit i sträck mellan 3 och 8, mest troligt sovit en del mellan 8 och 11 och sen sovit mellan halv 5 och halv 9 så känner jag att jag håller på att somna nu också. Visst, det kanske är för att kroppen inte är van vid medicinen och det är därför den reagerar som den gör. Men jag hatar att sova, det är det absolut värsta jag vet.
Men nu ska jag sova
Medicinen ville inte funka på en gång. For iväg och träffade Chihuahuan och några andra då jag hade gett upp hoppet om att somna. Somnade inte förrän vid 3 tiden imorse. Vaknade vid 8 och sen har jag ingen aning om vad som hände mellan 8 och 11, var jag vaken eller sov jag? For och passade valpar tills det var dags att fara till kuratorn. Kändes konstigt att säga hej då, sista gången jag var där. Har gått på vårdcentralen i ganska precis 1 år för att få hjälp. Fick träffa en underbar läkare som jag hade kontakt med under sommaren och då det började bli höst fick jag min kurator. Det har verkligen förändrat mitt liv till det bättre, även om jag blivit sjukare under tiden så har jag fått redskapen för att hantera det bättre. Framför allt att börja acceptera det. Jag har fortfarande en lång väg att gå innan jag kan acceptera det fullt ut, men jag kommer att komma dit någon gång. Så att säga hej då var konstigt. Slutet på ett kapitel och början på ett annat. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu framöver, men jag hoppas att det värsta är över nu. Nä, det går inte riktigt att beskriva känslan av att gå ut genom dörrarna för sista gången.
Efter det var jag helt stendöd, HELT stendöd. Satte mig för att kolla på serier, men såg ett halvt avsnitt innan jag insåg att jag somnade. Hann bara ta av mig glasögonen innan jag somnade. Har något svagt minne av att jag var halvvaken och kollade mot datorn för att se vad klockan var. Skärmen var fortfarande igång och jag hann bara tänka att jag inte hade sovit så länge innan jag somnade igen. Då jag vaknade nästa gång var klockan halv 9. Fick mig en fin tillsägelse om att jag kan ju inte sova på natten om jag ligger och sover bort hela dagen. Vanligtvis har jag inga problem med att hålla mig vaken på dagen när jag är trött, men nu gick det ju fan inte! Därför är jag så emot att proppa i mig medicin, jag har ju ingen kontroll alls. Jag tycker inte om att inte ha kontroll över vad jag gör. Men det värsta är nog att trots att jag sovit i sträck mellan 3 och 8, mest troligt sovit en del mellan 8 och 11 och sen sovit mellan halv 5 och halv 9 så känner jag att jag håller på att somna nu också. Visst, det kanske är för att kroppen inte är van vid medicinen och det är därför den reagerar som den gör. Men jag hatar att sova, det är det absolut värsta jag vet.
Men nu ska jag sova
tisdag 25 juni 2013
Så slut!
Är helt slut i huvudet nu.
Var på psyk idag och träffade läkare och annat folk, har varit så stressad över det att jag inte vetat vad jag ska ta mig till. Efter att långt samtal förlorade jag dock kampen och fick medicin utskriven. Ska ta den då jag inte kan sova och då ångesten är som värst. Men jag behöver inte ta den varje dag iallafall.
Sen var det valppassning. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Hundar är underbara!
Nu har min hjärna stämplat ut för dagen
Var på psyk idag och träffade läkare och annat folk, har varit så stressad över det att jag inte vetat vad jag ska ta mig till. Efter att långt samtal förlorade jag dock kampen och fick medicin utskriven. Ska ta den då jag inte kan sova och då ångesten är som värst. Men jag behöver inte ta den varje dag iallafall.
Sen var det valppassning. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Hundar är underbara!
Nu har min hjärna stämplat ut för dagen
måndag 24 juni 2013
Från botten till toppen
Jag var verkligen på en låg plats när denna dagen började. Hade så mycket ångest att jag var tvungen att ta en långpromenad på 2-3 timmar mitt i natten. Inte så kul alls. Sömnen ville inte infinna sig efteråt och frustrationen var extrem. Hamnade dock i ett sömnliknande tillstånd efter ett tag, kanske rent av fick sova lite. Mellan 8 och 9 på morgonen bröt jag ihop och började storgrina. Jag grät tills jag var så utmattad att jag somnade. Men klockan hinner inte ens bli 11 innan telefonen ringer(hade tänkt att sova till 11.45 åtminstone). Inte bra för humöret resten av dagen.
Efter att ha gjort bort dagens måsten och sånt som inte var måsten, fast dom kändes som måsten, så for jag för att träffa Nadja ett tag. Efter att ha suttit och pratat ett tag gick vi till Coop, vem såg jag där utanför? Jo, lilla Texas! En av hundarna från hunddagiset, den enda som jag faktiskt grät när jag sa hej då till. Då vart jag då otroligt glad kan jag säga, lite komiskt då jag pratat med moster tidigare under dagen om hur mycket jag saknar han(moster känner hans ägare). Oj så kul att få träffa han igen! Han är verkligen en underbar hund!
Nu blir det att försöka sova snart. Ska träffa läkaren på psyk imorron, och jag är så nervös så det är inte sant!
Efter att ha gjort bort dagens måsten och sånt som inte var måsten, fast dom kändes som måsten, så for jag för att träffa Nadja ett tag. Efter att ha suttit och pratat ett tag gick vi till Coop, vem såg jag där utanför? Jo, lilla Texas! En av hundarna från hunddagiset, den enda som jag faktiskt grät när jag sa hej då till. Då vart jag då otroligt glad kan jag säga, lite komiskt då jag pratat med moster tidigare under dagen om hur mycket jag saknar han(moster känner hans ägare). Oj så kul att få träffa han igen! Han är verkligen en underbar hund!
Nu blir det att försöka sova snart. Ska träffa läkaren på psyk imorron, och jag är så nervös så det är inte sant!
söndag 23 juni 2013
Grattis Helium!
Idag är det Heliums födelsedag! Hon blir hela 25 år gammal, halvvägs till 50!
Bara för att vara nostalgisk så ska jag nu berätta historien om hur vi träffades:
Det var sommaren 2007, jag jobbade för kommunen på RFSLs café, Café 23. Det var i slutet av juli och förberedelserna för PDOL var i full gång. Det var då jag träffade henne, vi började lära känna varandra medan vi delade på en heluimtub. Egentligen skulle vi fylla ballonger, men jag tror att vi andades in det mesta själva.
Strax efter att jag hade slutat där så var jag på bio med Emelie. Efter bion så gick vi till café 23 för att vänta på Jennie. Då mötte vi Helium och Ello. Vi umgicks hela kvällen och på den vägen fortsatte det. Vi träffades ibland då hon kom hem från skolan, hon gick ju så långt borta. Det blev ju lättare att umgås när hon flyttade tillbaka.
Då hon skaffade egen lägenhet fick jag komma dit nästan varje dag då jag mådde som sämst, så tog hon hand om mig. Vi brukade fara ut på massa "mini-roadtrips" hela dagarna i "pojken"(bilen som jag använde då). Fast inte den dagen då vi tillbringade eftermiddagen på akuten eftersom hon fått en allergisk reaktion på det inbyggda raklöddret i rakhyveln då hon skulle raka benen. Vi kokade massa saft också, fast en gång hamnade det nog mer saft på mina händer och hennes golv än i flaskan.
Det var ju något år sedan det, då vi var mer eller mindre beroende av att se "Jerry Springer" varje eftermiddag. Åren har gått, men vi hänger fortfarande ihop. Så nu sitter jag i hennes soffa och har ätit gofika som hon har bakat.
Grattis på 25 års dagen Helium!
Bara för att vara nostalgisk så ska jag nu berätta historien om hur vi träffades:
Det var sommaren 2007, jag jobbade för kommunen på RFSLs café, Café 23. Det var i slutet av juli och förberedelserna för PDOL var i full gång. Det var då jag träffade henne, vi började lära känna varandra medan vi delade på en heluimtub. Egentligen skulle vi fylla ballonger, men jag tror att vi andades in det mesta själva.
Strax efter att jag hade slutat där så var jag på bio med Emelie. Efter bion så gick vi till café 23 för att vänta på Jennie. Då mötte vi Helium och Ello. Vi umgicks hela kvällen och på den vägen fortsatte det. Vi träffades ibland då hon kom hem från skolan, hon gick ju så långt borta. Det blev ju lättare att umgås när hon flyttade tillbaka.
Då hon skaffade egen lägenhet fick jag komma dit nästan varje dag då jag mådde som sämst, så tog hon hand om mig. Vi brukade fara ut på massa "mini-roadtrips" hela dagarna i "pojken"(bilen som jag använde då). Fast inte den dagen då vi tillbringade eftermiddagen på akuten eftersom hon fått en allergisk reaktion på det inbyggda raklöddret i rakhyveln då hon skulle raka benen. Vi kokade massa saft också, fast en gång hamnade det nog mer saft på mina händer och hennes golv än i flaskan.
Det var ju något år sedan det, då vi var mer eller mindre beroende av att se "Jerry Springer" varje eftermiddag. Åren har gått, men vi hänger fortfarande ihop. Så nu sitter jag i hennes soffa och har ätit gofika som hon har bakat.
Grattis på 25 års dagen Helium!
lördag 22 juni 2013
Härligt väder
Härligt väder idag va? Eller så inte.
Fy tusan vad tråkigt jag har! Är dock på dåligt humör så jag känner inte för att hitta på någonting. Eller ringa någon för den delen, onödigt att låta det dåliga humöret smitta av sig på någon annan. Har dock städat idag! Det var duktigt tyckte jag, om än det inte syns så mycket så har jag ändå städat(jag som lever i konstant kaos). Men jag känner väl mest för att gräva ner mig i ett hål just nu och ligga där tills jag blir på bättre humör...
Fy tusan vad tråkigt jag har! Är dock på dåligt humör så jag känner inte för att hitta på någonting. Eller ringa någon för den delen, onödigt att låta det dåliga humöret smitta av sig på någon annan. Har dock städat idag! Det var duktigt tyckte jag, om än det inte syns så mycket så har jag ändå städat(jag som lever i konstant kaos). Men jag känner väl mest för att gräva ner mig i ett hål just nu och ligga där tills jag blir på bättre humör...
fredag 21 juni 2013
Midsommar
Så, då var det midsommar. Firat som vanligt med pappas sida av släkten på förmiddagen. Men egentligen väntade jag bara på att det skulle bli eftermiddag.
Moster är borta i eftermiddag så jag har hand om hundarna. Tanni jobbar så Axton är här på besök också.
Valparna har fått kvällsmat och Maxxa ligger och sover på min vänsterfot. Otroligt mysigt att få spendera kvällen med hundarna. Det har varit full fart ute på gården, massor med lek med valparna. Fast det är ju lite fusk. Det blev ju 5 mot 1 då vi kampade med kökshandduken. Dom teamade ihop sig så jag hade ingen chans. Sötpluttarna!
Nu ska jag ut och gå med Maxxa en sväng
Moster är borta i eftermiddag så jag har hand om hundarna. Tanni jobbar så Axton är här på besök också.
Valparna har fått kvällsmat och Maxxa ligger och sover på min vänsterfot. Otroligt mysigt att få spendera kvällen med hundarna. Det har varit full fart ute på gården, massor med lek med valparna. Fast det är ju lite fusk. Det blev ju 5 mot 1 då vi kampade med kökshandduken. Dom teamade ihop sig så jag hade ingen chans. Sötpluttarna!
Nu ska jag ut och gå med Maxxa en sväng
torsdag 20 juni 2013
Nu har det börjat
Så, idag började utredningen på psyk. Som alltid får jag höra att jag är sjukare än vad jag tror. Kan ha någonting att göra med att jag har en tendens att inbilla mig att jag är frisk...
1,5 timme tog det idag. Hjärnan var ju helt kaputt efter det måste jag erkänna, men jag är ju alltid lite kaputt i hjärnan, så det är väl inget konstigt. Bara sitta och babbla på om sig själv så länge med en främmande människa är inte riktig min grej. Men det löser sig säkert. Allting löser sig, om inte annat med lösningsmedel!
Umgicks med Tanni ett tag efteråt och vi for till moster och lekte med valparna. Hundar är alltid bra att leka med. Sen for vi och handlade, och fy satan vad mycket folk det var! Det märktes att det är midsommar imorron kan jag ju säga.
Har även varit på stan och äntligen införskaffat en stav till läppen som det är rätt längd på. Den jag har haft tidigare har varit för lång, så det såg jättefult ut. Ringen gick inte att ha längre heller så jag har varit utan smycke ganska länge. Men nu är det äntligen fixat! Så jag är nöjd.
Nu är magen full av tacos och jag ska se film!
1,5 timme tog det idag. Hjärnan var ju helt kaputt efter det måste jag erkänna, men jag är ju alltid lite kaputt i hjärnan, så det är väl inget konstigt. Bara sitta och babbla på om sig själv så länge med en främmande människa är inte riktig min grej. Men det löser sig säkert. Allting löser sig, om inte annat med lösningsmedel!
Umgicks med Tanni ett tag efteråt och vi for till moster och lekte med valparna. Hundar är alltid bra att leka med. Sen for vi och handlade, och fy satan vad mycket folk det var! Det märktes att det är midsommar imorron kan jag ju säga.
Har även varit på stan och äntligen införskaffat en stav till läppen som det är rätt längd på. Den jag har haft tidigare har varit för lång, så det såg jättefult ut. Ringen gick inte att ha längre heller så jag har varit utan smycke ganska länge. Men nu är det äntligen fixat! Så jag är nöjd.
Nu är magen full av tacos och jag ska se film!
onsdag 19 juni 2013
Kurator och stuga
Nu börjar tiden hos kuratorn lida mot sitt slut. Bara en eller två gånger kvar nu då jag flyttas över till vuxenpsyk imorron. Lite blandade känslor då jag verkligen trivs med min kurator, men samtidigt, varför ska jag gå till 2 olika personer och berätta samma saker och få samma svar? Lite onödigt, men jag kommer sakna kuratorn. Så idag var jag där på ett av dom sista samtalen, gick väldigt bra måste jag säga. Även om alla mina tankar var upptagna av den lilla resan till stugan som väntade då samtalet skulle sluta.
Så då jag var klar bar det av till Nadja för att hämta henne och Chihuahuan och så drog vi iväg. Blev ansiktsbehandling på båda två och vattnet som vi skulle ha till att laga mat tog två timmar på sig att börja koka. Blev kortspel, gitarrspel och en hel del dåliga skämt. Men det var väldigt trevligt, vi var även förskonade från mygg, knott och broms! Det är ganska ovanligt där ute. Inga ormar såg jag heller. Så vi hade det ganska lyxigt!
Så då jag var klar bar det av till Nadja för att hämta henne och Chihuahuan och så drog vi iväg. Blev ansiktsbehandling på båda två och vattnet som vi skulle ha till att laga mat tog två timmar på sig att börja koka. Blev kortspel, gitarrspel och en hel del dåliga skämt. Men det var väldigt trevligt, vi var även förskonade från mygg, knott och broms! Det är ganska ovanligt där ute. Inga ormar såg jag heller. Så vi hade det ganska lyxigt!
 |
| Jag, Chihuahua & Nadja |
 |
| Nadja & Chihuahua |
 |
| Jag och Nadja |
 |
| Chihuahua & jag |
tisdag 18 juni 2013
Valpar och besök
Idag var det fler valpar att passa då Axton(valpen som min kusin tagit) var på besök. Jag fick mig ett gott skratt då han gjorde en djupdykning i matskålen då jag ställde ner den för att mata alla valparna. Jag lyckades få bort det värsta, resten fick Tanni tvätta bort då hon hämtade honom.
For iväg och besökte mitt gamla jobb efteråt, hunddagiset. Kul att få träffa Jennifer och Emma och hundarna igen. Även om det bara gått typ 2 veckor sedan jag slutade. Mitt meddelande som jag lämnade dagen jag slutade på en tavla fanns fortfarande kvar.
Ja, nog lärde jag mig väldigt mycket om hundar under tiden jag var där. Men det är ganska skönt att bara behöva bry sig om valparna just nu.
Men nu ska jag vara så där jobbigt filosofisk igen...
Eller så inte! Jag är en fisk!
For iväg och besökte mitt gamla jobb efteråt, hunddagiset. Kul att få träffa Jennifer och Emma och hundarna igen. Även om det bara gått typ 2 veckor sedan jag slutade. Mitt meddelande som jag lämnade dagen jag slutade på en tavla fanns fortfarande kvar.
Men nu ska jag vara så där jobbigt filosofisk igen...
Eller så inte! Jag är en fisk!
måndag 17 juni 2013
Underbara hundar!
Dagen har flutit på utan några större ovanligheter. Nu är det dock färre valpar att passa då min kusin har tagit den ena av dom. Vädret har inte varit det bästa så valparna har fått vara ute i omgångar. Då det regnade som värst och humöret inte var på topp så tog jag in lilla Axana i vardagsrummet, och oj vad hon lyste upp tillvaron då. Att det går att bli så glad över att ha en hund som ligger i knät och växlar mellan att sova och att pussa en i hela ansiktet. Nog är hundar underbara!
Håller även på att planera för fullt inför onsdagen. Vad som händer då, det får ni väl se!
Håller även på att planera för fullt inför onsdagen. Vad som händer då, det får ni väl se!
söndag 16 juni 2013
En liten fundering...
Sitter här och funderar lite...
Lyssnar på en "gammal" skiva och drömmer mig tillbaka till den där magiska sommaren för 7 år sedan, sommaren 2006, hur enkelt livet var då. Helvetet på högstadiet var över, jag hade världens bästa sommarjobb och såg fram emot hösten då jag skulle börja gymnasiet, musikestetiska linjen! Livet var så enkelt då, allt kändes underbart. Livet och världen låg framför mina fötter och det spelade ingen roll åt vilket håll jag vände mig, det fanns ingenting att oroa sig för. Tänk om tiden hade gått att stanna där. Soliga dagar då det enda jag gjorde var att sitta och spela gitarr.
Allt var så enkelt och jag hade aldrig känt mig så fri som då. Jag trodde att allt vad problem hette nu skulle vara över för gott och livet skulle bara leka. Inga mer tråkiga dagar och nätter som skulle fördrivas genom att ligga i sängen och stirra i taket i väntan på att minuterna och timmarna skulle rinna iväg för att nästa dag skulle komma. Allt skulle kännas så bra.
Tänk om man kunde samla in känslorna i en burk. Tänk om det hade gått att spara den känslan och kunna ta fram den när helst jag ville.
Nu vet jag ju att livet inte bara var underbart och enkelt efter det, men just då kändes det så. Jag skulle så gärna vilja ha den känslan igen. Känslan av att ingenting hemskt, tråkigt, jobbigt eller ledsamt någonsin kommer att hända igen. Jag vet att min strävan efter att konstant vara överlycklig inte är hälsosam. Jag borde kunna nöja mig med att bara vara, inte vara varken överlycklig eller extremt deprimerad, bara vara i mellantinget däremellan. Efter ett år med beteendeterapi klarar jag det fortfarande inte. Det är ju bättre att var i mellantinget än att vara på botten, men av någon anledning kan jag aldrig nöja mig förrän jag är på toppen.
Varför ska vi människor alltid sträva efter den där perfektionen? För mig är det den känslan jag hade den där sommaren. För dig är det kanske någonting annat. Varför kan vi inte bara nöja oss med mellantinget, vara nöjda så länge vi bara inte är på botten? Varför ska vi alltid pressa oss längre än vad vi egentligen kan? Varför kan vi inte bara njuta över att vi uppnått det perfekta bara någon gång i livet? Varför sträva efter att vara där konstant?
Eller så kanske det bara är jag som är konstig?
Vad är egentligen vår egen strävan och vad är det som vi egentligen strävar efter bara på grund av yttre påverkningar? Ska vi alla vara perfekta 24/7? Eller ska det räcka med att bara duga?
Nä, nu får jag ta och skärpa mig... och baka en paj!
Lyssnar på en "gammal" skiva och drömmer mig tillbaka till den där magiska sommaren för 7 år sedan, sommaren 2006, hur enkelt livet var då. Helvetet på högstadiet var över, jag hade världens bästa sommarjobb och såg fram emot hösten då jag skulle börja gymnasiet, musikestetiska linjen! Livet var så enkelt då, allt kändes underbart. Livet och världen låg framför mina fötter och det spelade ingen roll åt vilket håll jag vände mig, det fanns ingenting att oroa sig för. Tänk om tiden hade gått att stanna där. Soliga dagar då det enda jag gjorde var att sitta och spela gitarr.
Allt var så enkelt och jag hade aldrig känt mig så fri som då. Jag trodde att allt vad problem hette nu skulle vara över för gott och livet skulle bara leka. Inga mer tråkiga dagar och nätter som skulle fördrivas genom att ligga i sängen och stirra i taket i väntan på att minuterna och timmarna skulle rinna iväg för att nästa dag skulle komma. Allt skulle kännas så bra.
Tänk om man kunde samla in känslorna i en burk. Tänk om det hade gått att spara den känslan och kunna ta fram den när helst jag ville.
Nu vet jag ju att livet inte bara var underbart och enkelt efter det, men just då kändes det så. Jag skulle så gärna vilja ha den känslan igen. Känslan av att ingenting hemskt, tråkigt, jobbigt eller ledsamt någonsin kommer att hända igen. Jag vet att min strävan efter att konstant vara överlycklig inte är hälsosam. Jag borde kunna nöja mig med att bara vara, inte vara varken överlycklig eller extremt deprimerad, bara vara i mellantinget däremellan. Efter ett år med beteendeterapi klarar jag det fortfarande inte. Det är ju bättre att var i mellantinget än att vara på botten, men av någon anledning kan jag aldrig nöja mig förrän jag är på toppen.
Varför ska vi människor alltid sträva efter den där perfektionen? För mig är det den känslan jag hade den där sommaren. För dig är det kanske någonting annat. Varför kan vi inte bara nöja oss med mellantinget, vara nöjda så länge vi bara inte är på botten? Varför ska vi alltid pressa oss längre än vad vi egentligen kan? Varför kan vi inte bara njuta över att vi uppnått det perfekta bara någon gång i livet? Varför sträva efter att vara där konstant?
Eller så kanske det bara är jag som är konstig?
Vad är egentligen vår egen strävan och vad är det som vi egentligen strävar efter bara på grund av yttre påverkningar? Ska vi alla vara perfekta 24/7? Eller ska det räcka med att bara duga?
Nä, nu får jag ta och skärpa mig... och baka en paj!
lördag 15 juni 2013
Snart film?
Hade snart tänk att se film, men har ingen aning om vilken. Har verkligen ingen aning...
Dagen har rullat på. Varit på konsert i badhusparken, träffat Helium och hundar, shoppat och varit med Nadja och Chihuahua(ursäkta, men jag är sämst på namn... personen kallades för chihuahua första gången jag träffade han, så nu får han heta så). Nu sitter jag då och har beslutsångest över vilken film jag ska se. En helt normal lördag alltså.
Dagen har rullat på. Varit på konsert i badhusparken, träffat Helium och hundar, shoppat och varit med Nadja och Chihuahua(ursäkta, men jag är sämst på namn... personen kallades för chihuahua första gången jag träffade han, så nu får han heta så). Nu sitter jag då och har beslutsångest över vilken film jag ska se. En helt normal lördag alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)