Sitter här och funderar lite...
Lyssnar på en "gammal" skiva och drömmer mig tillbaka till den där magiska sommaren för 7 år sedan, sommaren 2006, hur enkelt livet var då. Helvetet på högstadiet var över, jag hade världens bästa sommarjobb och såg fram emot hösten då jag skulle börja gymnasiet, musikestetiska linjen! Livet var så enkelt då, allt kändes underbart. Livet och världen låg framför mina fötter och det spelade ingen roll åt vilket håll jag vände mig, det fanns ingenting att oroa sig för. Tänk om tiden hade gått att stanna där. Soliga dagar då det enda jag gjorde var att sitta och spela gitarr.
Allt var så enkelt och jag hade aldrig känt mig så fri som då. Jag trodde att allt vad problem hette nu skulle vara över för gott och livet skulle bara leka. Inga mer tråkiga dagar och nätter som skulle fördrivas genom att ligga i sängen och stirra i taket i väntan på att minuterna och timmarna skulle rinna iväg för att nästa dag skulle komma. Allt skulle kännas så bra.
Tänk om man kunde samla in känslorna i en burk. Tänk om det hade gått att spara den känslan och kunna ta fram den när helst jag ville.
Nu vet jag ju att livet inte bara var underbart och enkelt efter det, men just då kändes det så. Jag skulle så gärna vilja ha den känslan igen. Känslan av att ingenting hemskt, tråkigt, jobbigt eller ledsamt någonsin kommer att hända igen. Jag vet att min strävan efter att konstant vara överlycklig inte är hälsosam. Jag borde kunna nöja mig med att bara vara, inte vara varken överlycklig eller extremt deprimerad, bara vara i mellantinget däremellan. Efter ett år med beteendeterapi klarar jag det fortfarande inte. Det är ju bättre att var i mellantinget än att vara på botten, men av någon anledning kan jag aldrig nöja mig förrän jag är på toppen.
Varför ska vi människor alltid sträva efter den där perfektionen? För mig är det den känslan jag hade den där sommaren. För dig är det kanske någonting annat. Varför kan vi inte bara nöja oss med mellantinget, vara nöjda så länge vi bara inte är på botten? Varför ska vi alltid pressa oss längre än vad vi egentligen kan? Varför kan vi inte bara njuta över att vi uppnått det perfekta bara någon gång i livet? Varför sträva efter att vara där konstant?
Eller så kanske det bara är jag som är konstig?
Vad är egentligen vår egen strävan och vad är det som vi egentligen strävar efter bara på grund av yttre påverkningar? Ska vi alla vara perfekta 24/7? Eller ska det räcka med att bara duga?
Nä, nu får jag ta och skärpa mig... och baka en paj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar