Dag 5

Blev lat nu och skriver från iPoden

Dag 5

Utmaning: Hur vill du bli ihågkommen av andra?

Ja, det är en bra fråga. Kan vara ganska laddad. Då jag lever med både önskan att bli ihågkommen och bortglömd beroende på vilka människor det gäller. Men, dom som jag vill ska komma ihåg mig hoppas jag att dom kommer ihåg mig som en clown. Jag vill bli ihågkommen som någon som spred glädje och lycka, men också bara kunde sitta där och lyssna  när det behövs. Jag vill bli ihågkommen som en stark människa, som oavsett vilka hemska grejer jag råkat ut för alltid lyckades resa mig över det och fortsätta leva. 

Men framför allt vill jag att dom människorna som jag vill ska komma ihåg mig faktiskt gör det. Jag är så otroligt orolig att folk ska glömma mig samma sekund som vi skiljs åt

Dag 4

Dag 4

Utmaning: Har du skadat någon(annan än dig själv) känslomässigt p.g.a din sjukdom? Hur?

Eh... he... he... he... Ja, det kan man väl minst sagt säga att jag har. Ursäkta, men jag är fan ond!

Många tror inte på det från första början, men jag är faktiskt en ganska hemsk människa. Jag manipulerar folk stup i kvarten(men jag försöker sluta med det) för att få min vilja igenom och jag har inga som helst problem med att förstöra livet för en människa bara för att jag känner för det. Så länge jag ser efter mig själv och mina egna intressen så kan jag totalt skita i vad det gör mot någon annan. 

Men jag är iallafall medveten om detta och jobbar för att sluta upp med det.

Men det är så det blir. Har du lärt dig att det är du som står ensam mot resten av världen så blir det så. Jag kan inte hjälpa det. När man levt så länge i ett fly eller fäkta-tillstånd blir man ganska skruvad i huvudet. Så ja, jag har nog skadat väldigt många personer till följd av min sjukdom. Jag kallas inte för "The Evil Mastermind" för inget.

Dag 3

Dag 3

Utmaning: Skriv om 3 saker som du tycker om med dig själv

 

1. Min humor. Jag måste säga att jag verkligen älskar min humor. Även om den kan vara lite väl hemsk ibland. Alla kanske inte förstår sig på den och jag kan väl erkänna att det låter konstigt att driva så mycket med mig själv som jag gör. Men å andra sidan har det varit ett måste för mig för att ta mig igenom livet. Ni vet, det är inge kul att reta någon som inte tar illa upp. Sen även om man inte blir retad längre så har det stannat kvar och nu har jag svårt att klara mig utan det. Så när någon drar ett sarkastiskt skämt om mig kan jag inte låta bli att haka på. Sen vet jag ju också att dom människorna som jag har runt omkring mig nu aldrig menar det om dom säger någonting "taskigt". Men jag har märkt att många andra reagerar på det. Att mina kompisar kan säga "Kom nu din förbannade idiot, sluta sitta där och bete dig som värsta mongot!" och jag svarar med "Men vad fan, ursäkta att jag är så jävla dum i huvudet att jag har glömt hur man går! Jävla klappmongo!" Ja, det kan låta hemskt. Men allt det är ett skämt, på skoj, ingen av oss tar illa upp. Det är bara den humorn jag har. Sen att jag kan lägga mig ner på golvet och skratta som en riktig jävla galning åt världens sämsta skämt är ju inte fy skam det heller. Även om det betyder att folk faktiskt tror att jag är en idiot på riktigt.

2. Min kreativitet. Visst, jag är kanske inte den som är bäst på att måla, rita, spela gitarr/piano/bas m.m, fotografera, sy, skriva, sminka, fixa hår och sånt. Men jag kan ändå en hel del. Jag kunde ha varit mycket sämre. Det är ganska skönt att veta det. Sen, vem blir inte glad då man sitter ute och grillar med kompisarna och gitarren åker fram? Att ha någonting i huvudet och sedan kunna få ut det på ett papper eller genom toner är en ganska fantastisk känsla. Det finns inte mycket som klår det.

3. Min envishet/stolthet. Även om den har orsakat stora problem och mycket lidande i onödan så har den ändå hjälp mig att ta mig till där jag är idag. Nog skulle jag behöva dra ner på det lite grann, men det är skönt att veta att jag har nog mycket i mig för att klara mig själv.

Dag 2

Dag 2

Utmaning: Vad har du gjort för att hjälpa dig själv i ditt tillfrisknande?

 

Oj, det här skulle jag kunna skriva om i evigheter. Men jag kan väl ta dom 3 "viktigaste" sakerna:

1. Började gå i beteendeterapi för ca. 2 år sedan. En blandning av kognitiv och dialektisk beteendeterapi. Själv trodde jag ju att det skulle räcka för att jag skulle bli frisk, men se på fan, det gjorde det inte! Men bara för att jag inte blev frisk av det så betyder det inte att det var dåligt. Tvärt om, det var bland det bästa jag någonsin har gjort. Hade det inte varit för dom verktygen jag fick genom beteendeterapin så hade jag nog varit i mycket värre skick. Jag fick lära känna mig själv på ett helt nytt sätt och jag lärde mig att ångesten inte kommer att döda mig, den kommer att gå över. Jag lärde mig att förstå och sätta ord på känslor som jag tidigare bara kunde beskriva som "bra" eller "dåliga". Hur känns varje känsla i kroppen? Vad kan jag göra när dom dåliga känslorna kommer? Vilka instinkter går igång och hur kan jag ändra min tankebana?

2. Erkänna för mig själv att jag faktiskt är sjuk. Innan jag började beteendeterapin för 2 år sedan så hade jag varit sjuk i 1 år innan. Sista halvåret innan jag började terapin så gjorde jag inte mycket annat än att ligga och skrika av ångesten dygnet runt. Men jag förnekade att det var någonting som var fel. Hur jag nu kunde göra det. Så fort jag gick ut genom dörren så tog jag på mig ett falskt leende. Jag låtsades att allting var bra. Men så fort jag kom hem och dörren stängdes bakom min rygg släppte jag allting, la mig ner på golvet och skrek rakt ut. Jag var så trött, så slut, åt inte, sov inte, bara skrek. När sommaren kom såg jag bara 2 utvägar. Börja erkänna för mig själv hur illa det faktiskt var och söka hjälp... eller göra slut på skriken, ångesten, sömnlösheten, den slutkörda kroppen, hela mitt liv. Söka hjälp eller ta mitt liv, jag är glad att jag tog rätt beslut för 2 år sedan och erkände att jag var sjuk. Även om jag har fått gå igenom några helveten sedan dess så är jag glad att jag faktiskt påbörjade min resa mot tillfrisknandet. Ja, det är lång kvar att gå, men jag tänker inte ge upp.

3. Ut med det gamla och in med det nya. Jag har under dom senaste 2 åren gjort många ändringar i min umgängeskrets. Som jag sagt tidigare så har det inte varit för att dom jag släppt är dåliga personer. Men dom höll mig kvar i det förflutna. Även om det kanske inte var deras mening. Men jag kan inte gå vidare i mitt liv och bli friska om jag hela tiden ska påminnas om det som gör mig sjuk. Jag vill inte bli presenterad som "hans ex" eller "hon som blev utsatt för det". Visst, jag har inge problem med att berätta om vad jag har varit med om. Men jag berättar det när jag berättar det(visst, låter lite mysko att skriva så eftersom jag skriver om det i en öppen blogg) och jag berättar det på mina egna villkor. Träffar jag en ny människa vill jag gärna att dom ska lära känna mig innan dom lär känna mitt förflutna. Sen har jag släppt vissa människor också bara för att jag inte orkar med dom längre.

Istället har jag fått in en hel drös med nya underbara människor i mitt liv. Nog för att jag är ganska noga med vilka som får komma in, men det känns skönt att ha fått träffa så många härliga människor. Vissa behöver man bara träffa i 5 minuter och sen känns det som att man har känt dom i hela sitt liv. Åh! Ni ska bara veta hur lycklig jag är över att ha fått in dessa människor i mitt liv. Att bli accepterad, förstådd och även fast dom sett mina mörkaste sidor står dom kvar vid min sida.

Så, det var 3 grejer som jag har gjort för att hjälpa mig själv mot ett friskt liv. Det finns väldigt mycket mer saker som jag har gjort. Men jag har inte hela dagen på mig att skriva, koncentrationen flög ut genom fönstret för länge sedan.

30 day recovery challenge - Dag 1

Satt och flummade runt på internet som vanligt igår och snubblade över en lite intressant sak som jag tänkte testa. En 30 dagars utmaning. En utmaning riktad till personer som håller på att ta sig ut ur en sjukdom eller ett missbruk. Man får en uppgift varje dag som man ska skriva om och då tänkte jag att jag kunde väl testa att göra det här på bloggen. Men, som dom flesta som känner mig vet så har jag väldigt svårt för att slutföra såna här grejer. Men vi får väl se vad som händer.

Dag 1

Utmaning: Skriv ett brev till din sjukdom

 

Hej du min lite besvärliga följeslagare. Vi har hängt ihop i ganska många år nu och helt ärligt har jag vid vissa tillfällen svårt att skilja oss åt. Vad är det som är jag och vad är det som är du? Ibland vet jag faktiskt inte. Jag ska inte anklaga dig allt för mycket. Till viss del har du varit en tillgång, en hjälp, en tröst på något konstigt sätt, något som lärt mig att faktisk se sanningen om vad som pågår och framför allt är du den som jag haft ett "förhållande" med längst. Du kan stänga av mina känslor lika snabbt som du kan slå på dom. Jag brukar ibland skämta om att jag har en känslomässig "på-och-av-knapp", men det har jag faktiskt. För det mesta iallafall. Du har gett mig den. Jag kan med din hjälp utan några större problem stänga av känslor som riktar sig mot andra personer. Men det var någonting som inte fungerade. Du låter mig inte stänga av dom negativa känslorna jag känner för mig själv. Dom känslorna som du tvingar mig att återuppleva varje dag, även om det nu inte finns någon anledning för dom.

Jag vet att du i själva verket bara vill skydda mig. Se till att jag inte behöver genomlida helvetet igen, jag har redan gjort det nog många gånger. Då kom du och bestämde dig för att flytta in i min hjärna och kropp. Du menade väl, men du måste inse att det inte finns någonting att oroa sig för längre. Du behöver inte skicka ut varningssignaler varje gång telefonen ringer, du behöver inte påminna mig om vad jag redan varit med om i form av mardrömmar och flashbacks. Jag har redan varit med om det en gång, det räcker. Jag har lärt mig min läxa. Men samtidigt känns den lite hård. Ska läxan verkligen vara att aldrig lita på en annan levande varelse? Är det verkligen det du vill att jag ska ta med mig? Vet du vad? Det är inte så kul. Att aldrig kunna ta beröm eller komplimanger seriöst, det är inte kul. Att aldrig tro på någon som säger någonting positivt om mig. Jag har redan insett och accepterat att jag aldrig kommer att kunna leva med en annan människa, att jag aldrig kommer att kunna lita på någon nog mycket för det, att ingen någonsin skulle orka med mig. Men varför ska du påminna mig om det varje dag? Det är faktiskt ditt fel om jag ska vara helt ärlig. Men å andra sidan så har jag ju på något sätt satt mig själv i den här situationen. Jag kunde ju bara ha gått iväg varje gång... eller? Det får vi nog aldrig veta.

Men, vi kommer nog att sitta ihop ett tag till. Tyvärr. Jag är faktiskt ganska less på dig. Du måste inse att du inte behöver ge mig mardrömmar, ångest och depressioner stup i kvarten. Kan jag inte bara få leva istället. Du räddade mitt liv under den mörkaste perioden, men nu håller du mig kvar i den istället. Jag tror verkligen att det är dags för oss att gå skilda vägar. Nej, det var ingen fråga jag ställde till dig. Det var mer ett konstaterande. Du ska ut ur mitt liv, för jag vill börja leva!

Fuck off! /Anna

Tänk vad mycket något så lite kan göra

Helg, långhelg.

Jag kan ju säga att jag nojat mig lite över denna helg nu senaste veckorna. Efter att ha jobbat 3 hela veckor så var det dags för en "vanlig" fredagstid på psyk. Inget jobb på fredagen, vilket då betyder, långhelg. Helgerna blir allt mer jobbiga och jag väntar bara på att måndagen ska komma. Var lite beredd på att få en repris av förra helgen. Det var inte många timmar som jag var uppe ur sängen då. Hjärnspökena hade fest i hjärnan då. Det var nära på att det skulle hända igen. Så nära! Hemska minnen började komma tillbaka, minnen som fick mig att känna mig så bortglömd och obetydlig. Det gjorde ont, så otroligt ont att det inte var sant. Tårarna började rinna och jag tänkte att dom kommer inte ta slut idag, kanske inte ens imorgon. Jag var beredd på att ge upp, kasta in handduken. För om inte ens dom som borde ha funnits där när jag bad dom om det kunde ställa upp, hur ska någon annan någonsin kunna göra det? Flyktinstinkten började ta över igen. Fly, försvinna, långt bort, ingen vet vars, bara jag. Börja ett nytt liv, vem skulle egentligen bry sig? Försökte ta tag i mig själv och bryta tankemönstret, men det gick bara inte. Jag kunde inte ta mig ur det själv.

Men tänk så fantastiskt mycket någonting otroligt lite kan göra...

Telefonen plingade till, men jag brydde mig knappt. Efter ett tag tog jag dock upp den. "Vad fan vill någon mig? Vem det än är så kan den dra åt helvete!"
Men det var meddelandet som vände allting. Det fanns faktiskt någon som hade tänkt på mig, nån som inte brukar höra av sig.

Att rätt människa hör av sig vid rätt tillfälle kan göra mycket, även om det inte är någonting viktigt den har att säga. Helgen blev nog nyss räddad.

Livet går upp, och livet går ner

Ja, nu var det nog kanske dags att slänga upp ett inlägg igen. 

Livet rullar på faktiskt, för det mesta utan problem. Men sen kommer dom där jävla äckelstunderna då jag bara vill dra täcket över huvudet och försvinna. Skulle någon märka ifall jag gjorde det? Skulle någon bry sig? Ibland gör sig hjärnspökena påminda... Ingen bryr sig egentligen, ingen skulle märka om jag bara skulle försvinna, ingen skulle sakna mig och snart skulle alla glömma att jag ens funnits.

Visst är dom snälla dom där hjärnspökena, som sitter och matar hjärnan med sånna tankar? Nej, inte är jag frisk än inte. Ångesten har nästan försvunnit, men depressionen har blivit värre. I nuläget känner jag nästan att jag föredrar ångesten. Eller, nä, jag vet inte. Jag vill inte känna något utav det. Jag vill vara frisk! Slippa tolka in massa grejer som inte stämmer och så vidare. Slippa noja sig över att en person inte har tid att prata och då bara anta att personen egentligen hatar en, när den i själva verket bara inte har tid. Det är lätt att säga just nu, men då man är där nere på botten så tror man alltid det värsta... Oavsett om någon skulle komma och försöka övertala en att det inte är så.

Ja, det är fan inte lätt att vara människa alla gånger. Folk kommer och folk går, själv står man ensam kvar och undrar vad som hände egentligen. Vars tog alla vägen?

Sen finns det dom där underbara stunderna, jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få känna såhär igen. Jag har under ett år fått höra att det som jag känt som total lycka egentligen bara är att jag kommit upp till "normalt" mående. Att jag bara trott att det varit lycka eftersom mitt eget grundmående har varit så lågt. Jag trodde så klart inte på det, förrän nu.

Lycka. Riktig, sann lycka.

Den kom som bara, utan att jag visste det. Det kändes så otroligt konstigt i hela kroppen. I nån vecka gick jag och funderade på vad som egentligen pågick i min kropp. Känslan var alldeles för främmande. Sen, en eftermiddag då jag var påväg för att handla insåg jag det... Fan, jag är ju faktiskt lycklig! På riktigt! Shit vilken känsla! Det var många år sedan sist. Tänk vad som kan hända på så kort tid...

Tänk vad som kan hända bara man träffar rätt människor...

Som jag nämt tidigare trivs jag otroligt bra med dom som jag jobbar med. Tänk, att för bara 3 månader sedan visste jag knappt om att dessa människor existerade. En av dom hade jag bara sett i korridorerna på Framnäs och en annan hade jag träffat nån enstaka gång för flera år sedan då han följt med sin ena storasyster till UNF... Ja, jag kan ju erkänna att jag retade han en hel del då. Men annars har dom inte direkt varit några som jag har tänkt på. Men nu, det är svårt att förklara hur mycket dom och dom andra jag jobbar med betyder för mig just nu. Jag tror helt ärligt att det är tack vare dom jag har börjat kunna känna mig lycklig igen. Jag ser att jag kan göra saker jag inte kunnat göra förut och självförtroendet blir bättre för varje dag jag får fara och jobba. Framtiden ser så otroligt mycket ljusare ut nu, och jag har faktiskt nu börjat kolla på utbildningar. För några år sedan hade jag en dröm, den var perfekt! Men när jag blev sjuk så gick den drömmen i kras. Jag trodde aldrig att  jag någonsin skulle våga försöka mig på den igen. För nån vecka sedan dock så fick jag för första gången sen jag blev sjuk ett litet hopp om att drömmen fortfarand lever. Igår fick jag höra det jag behövde för att inse att jag faktiskt kan göra det. Jag kan faktiskt klara det här! 

Jag vet att jag fortfarande har en lång väg att gå, depressionen måste övervinnas och jag måste bli stabil nog att kunna vara lycklig på egen hand. Har en hel del tvångstankar som jag måste bli av med också. Men det går, allting går! Jag har då inte gett upp än. Drömmen lever vidare

En liten nattlig fundering

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev någonting.
Helt ärligt så har jag inte varit så brydd faktiskt. Mycket som händer just nu, mycket som händer där ute i den stora läskiga världen. Men det har hänt otroligt mycket i min lilla värld också. Om jag ser tillbaka på vad som hänt under den senaste månaden kan jag inte fatta vad jag faktiskt har lyckats åstadkomma. Helt seriöst.

En konkret sak som jag kan berätta hände faktiskt nu i veckan. Vi har varit i Luleå och jobbat i 2 dagar. Låter väl inte så märkvärdigt va? Jag är ju och ränner i där i stort sett varje månad. Men jag for dit frivilligt och jobbade där. Jag sa att jag ville dit.

Här är grejen:
Där borta där jag är nu, jobbar det i stort sett bara killar... jag och killar, hur funkar det? En katastrof som väntar på att hända säger jag. När jag började där för lite mer än en månad sedan och första dagen bara mötte killar fick jag panik. Det är svårt att beskriva känslan för någon som inte förstår, som inte vet vad rädslan handlar om. Jag kommer ihåg att alla presenterade sig och skakade hand, direkt efteråt ville jag bara ta ett sandpapper och skrapa bort huden på min hand. Undra hur länge jag egentligen satt och klöste mig i handen efter det. Jag fortsatte iallafall efter att jag kommit hem. Skrubbade handen med en tvättsvamp under kokhett vatten med tvål. Jag funderade på hur fan det här skulle gå. Men jag bet ihop. Fick i början jobba själv. Jag höll mig till mitt eget hörn och målade. Helt nöjd med att vara i en helt annan byggnad än dom andra. Visst, jag pratade med dom. Men jag hade fortfarande min 20 mil höga mur uppe.
Sen kom den där totala lyckan, när jag insåg att det jobbade en annan tjej där. FY FAN SÅ HÄRLIGT! Så förbannat skönt! Någon som jag faktiskt kunde prata med och öppna mig för.
Nog var det ju så att jag var nöjd med att måla. Folk sa att jag var duktig. Men jag kände att det var väl det enda som jag faktiskt kunde. Jag började fundera på hur fan jag skulle göra när det inte fanns någonting kvar att måla. Jag menar, vad fan kan jag egentligen? Men på något jävla vänster fick jag följa med dom andra och göra någonting. Kommer faktiskt inte ihåg vad. Men det gick! Okej, jag vet att jag på många sätt inte kommer ens i närheten av att vara så duktig som dom är. Men jag klarade det! På något förbannat vänster började muren att spricka där någonstans. Jag kommer inte ihåg exakt när, eller vad jag gjorde. Men jag började faktiskt kunna slappna av. Jag förväntade mig inte en utskällning efter varje sak jag gjorde och jag förväntade mig inte heller att dom skulle titta på mig som att jag var totalt jävla dum i huvudet varje gång jag öppnade käften. Att ha en 3 dagar lång helg varje vecka är väl någonting som dom flesta drömmer om. Att då man går hem på torsdagen veta att man inte behöver vara tillbaka på jobbet förrän på måndagen. Men helgerna började bli jobbiga. På lördagskvällen började jag sitta och bara önska att söndagen skulle försvinna så jag fick fara iväg och jobba igen. Jag började kunna säga till då jag blev småless på att måla så fick jag göra andra grejer. Så när frågan kom om man ville till Luleå och jobba i 2 dagar så var jag inte sen med att säga att jag ville med.

Så i måndags steg jag upp före fan och for iväg till jobbet där jag satte mig i bilen(en 7-sitsig bil) tillsammans med handledaren, en annan vaktmästare(?) och 4 av killarna som jobbar där. Jag och 6 st killar...

Men jag for dit, hjälpte till att fixa montern och satte mig i bilen igen och for tillbaka utan att tänka på det. När jag sedan satt på bussen på väg hem och vad jag faktiskt hade gjort slog mig så var inte tårarna långt borta. Shit alltså! Det hade jag aldrig trott skulle hända! Alltså... Inte i detta universum iallafall.

Sen for jag dit igen dagen efter och delade ut tipsrunde-papper till massa ungdomar, packade påsar tillsammans med dom andra och skickade iväg ungdomar som satt sig på läktaren innan det var dags att packa ihop och fara hem igen. Aldrig att detta hade gått för bara någon månad sedan. ALDRIG!

Ursäkta, men jag är så jävulskt stolt över mig själv just nu. Längtar till jag ska på psyk om nån timme och berätta detta! Nu vet jag iallafall att det går framåt. Att kunna skratta tillsammans med killar och ha snöbollskrig precis som jag senaste åren bara har kunnat göra med tjejer... Känslan går nog inte att beskriva, stolthet räcker inte. Det har ju bara gått lite mer än en månad, jag trodde att detta skulle vara flera år bort. Om det ens skulle kunna hända någonsin. Det var många år sedan jag var bekväm med att se en kille i ögonen när jag pratade med han. Men det blir lättare och lättare för varje dag.

Hejna har jag fan gjort bra!

I väntans tider

Vet ni vad? Jag är ganska less på att man måste vänta på saker hela tiden. På onsdag är det äntligen dags att börja jobba igen. Kan det inte vara onsdag nu? Jag vet att det bara är några dagar kvar, men jag vill ju börja NU! NU NU NU NU NU!!! ÅH! Jag hatar att vänta!

Kollar efter en ny telefon också. Fast där kan man ju inte säga att jag har haft bråttom. Det är ju över ett halvår sedan min gamla gick sönder. Så det är väl på tiden!

2013, jag kommer inte att sakna dig!

Så, då har äntligen det här året börjat lida mot sitt slut.

Lida, ja, det har varit något av ett ledord under det här året. Men samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka på hur långt jag har kommit.

För 2 år sedan fungerade jag inte ens. Jag levde inte, jag fanns inte. Världen var ett nattsvart mörker och jag visste ärligt talat inte om jag skulle ta mig igenom det med livet i behåll. Mycket ångest och många nätter enbart fyllda av skrik. Sömnen ersattes med promenader istället. Där vandrade jag runt hela nätterna och väntade på att morgonen skulle komma.

Men i början av det här året började det ju att ljusna litegrann i alla fall. Hunddagiset gjorde mycket, speciellt då jag fick jobba med Tessan, Emma och Jennifer. Ni tjejer hjälpte mig massor! Men allt där var ju inte en dans på rosor som ni säkert kommer ihåg.

Men när jag tyckte att allt började ljusna tog det inte länge innan det vände igen. Jag gick tillbaka till mitt gamla självdestruktiva sätt och satt fast där ett ganska bra tag. Men jag fortsatte att kämpa på och tog mig tillslut ur det igen. Jag kan ju onekligen säga att under dom senaste 2 åren har jag gjort många väldigt, väldigt dumma saker.

Men en viktig sak var nog när mosters kull med valpar kom. Åh! Lilla Ixa, min ögonsten! Hon gör livet värt att leva.

Sen blev det en lång balansgång fram till våren. Ena dagen bra, nästa dålig. Ena sekunden överlycklig, nästa ville jag bara sluta att existera. I mitten av Maj rasade hela världen samman. Jag kunde inte ens bry mig om jag levde eller inte. Nu när jag ser tillbaka på den dagen är jag inte helt säker på om jag faktiskt ville fortsätta. Därför känner jag mig lite stolt att jag faktiskt tog fram min telefon och ringde till min kurator. Hon sa att om hon inte kände under samtalet att jag hade lugnat ner mig skulle jag bli inlagd. Jag lyckades ju dock lugna ner mig som tur var. Men jag blev tillsagd att jag inte borde vara ensam. For och jobbade, om än jag inte fick så mycket gjort den dagen. Sen for jag till moster och bodde där i nån dag. Under den tiden bestämdes det att det bästa vore att jag flyttades över till psyk. Jag svalde min stolthet och berättade för mormor som fick berätta för mamma. Innan det var det bara moster, syrran och Tanni i familjen som visste. Allt fortsatte ändå att rasa och jag var där ett tag livrädd att förlora kuratorn på vårdcentralen.

Men förflyttningen till psyk gick faktiskt bra. Nästa bakslag kom när jag skulle börja gå på soc. Jag ville verkligen inte, jag kände mig som världens största misslyckande. Det var väl 2 dagar som jag inte kunde göra annat än att gråta. Fy fan vad jobbigt det var!

När jag väl kommit dit var det ju inte så farligt.

Fortsättningen efter det har inte varit lätt heller. Under sommaren hände det ytterligare en grej som krossade mig ganska rejält.

Annars är det en balansgång. Jag kan fortfarande vara överlycklig en sekund och nästa önska att jag inte fanns. Det verkar inte gå över någon gång snart.

Men jag är ändå ganska stolt över mig själv. Jag har kommit en ganska bra bit dom här senaste 2 åren. Även om jag är långt ifrån klar. Det finns fortfarande en känsla i mig som säger att någonting är fel, väldigt fel. Helt ärligt, jag tror faktiskt jag skulle vara lyckligare om jag bodde i en koja ute i skogen. Ja, jag tror det. Jag vill egentligen bara härifrån. Men jag kan inte fortsätta att fly från mitt liv längre. Dags att stanna, ta tag i det och spöa skiten ur det!

Börjar tänka lite på en rad ur en sång jag skrev för några år sedan: ”Somewhere along the way, I started to try to forget who I was”

Ja, det gjorde jag. Men jag glömde istället den bra delen. Istället för att glömma den delen som gjort mig dålig. Istället för den som får mig att drömma mardrömmar varje natt och känna att ingen människa egentligen vill ha med mig att göra, så glömde jag den där lilla tjejen som älskade att leva. Hon som var nöjd med att leka med en hink med vatten, eller vänta tills föräldrarna gått och lagt sig på sommaren för att sedan springa ut och dansa barfota på gräsmattan under midnattssolen. Men dom hemska minnena fastnar väl lättare. Jag vill bara ta tag i dom och slå sönder dom! Jag vill kunna träffa den där lilla tjejen som älskade att leva och säga åt henne att fortsätta leva, att aldrig försvinna. Men vi kan inte alltid få det vi vill ha. Istället för att fortsätta älska livet så blev jag förstörd, helt ärligt är jag inte säker på att jag är jag. Det känns inte som att kroppen tillhör mig, jag vill bara få ut det som finns här inne. Ja, kroppen har tagit väldigt mycket stryk av allt som hänt under dessa åren. Jag har fler ärr än vad jag kan räkna, magen känns nästan alltid som att den brinner och nerverna är så slutkörda att jag inte alltid kan få kroppen att lyda. Huvudet och kroppen hör inte alltid ihop om jag säger så.

Jag tappade i stort sett allting där för 2 år sedan. Jag glömde nästan allting. Jag kunde komma på mig själv med att glömma hur vissa bokstäver såg ut, vad vissa ord betydde och till och med den enklaste matten. Det där med att jag läst 100 poäng fysik i gymnasiet var ju ingenting att skryta med längre. Jag kom inte ihåg någonting. Men det har faktiskt börjat komma tillbaka nu. Jag kan faktiskt ibland nu slänga ur mig helt(för andra) konstiga saker utan att ens tänka på det. Saker som jag lärde mig för flera år sedan men som har varit totalt borta. Så allt har ju inte varit hemskt med det här året. Någonting positivt har ju kommit ut ur det.

Men det viktigaste jag har att ta med mig från det här året är nog meditationen. Hade det inte varit för att Saila började lära mig hur man gör så hade nog det här året sett mycket värre ut.

Så, hur nattsvart det än sett ut så blir det bättre. Många har börjat säga att den där lilla djävulen som funnits i mina ögon har börjat komma tillbaka. Den som helt oväntat kan komma med världens bästa hyss från ingenstans. Jag hoppas den kommer tillbaka helt under det kommande året.

Men samtidigt vet jag att allting inte helt magiskt kommer att förändras bara för att klockan slår tolv och ett nytt år tar sin början. Nä, det kommer att bli en fortsatt kamp, varje dag. Men jag tror att jag är lite bättre förberedd, lite närmare mitt mål nu när jag ger mig in i 2014.

Under året som gått har jag lärt mig att vara ärlig mot mig själv, jag har lärt mig att jag måste söka svaren inom mig själv, men viktigast av allt tror jag, är att jag lärt mig att jag kan älska igen.

Så, nu önskar jag er alla ett gott nytt år. Så hoppas vi att 2014 blir ett bra år!