Vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv

Det har gått 2 timmar sedan jag tog medicinen, men jag kan inte sova. Dagen har varit upp och ner och ut och in. Allt gick fel från första början. Samtal kom vid fel tider, kläderna jag tänkte ha var inte rena, så jag stoppa dom i tvättmaskinen och startade den, myste med lilla Maja för att lugna ner mig tills jag inser att jag måste fara för att hinna till min tid på psyk. Kommer dit precis i tid, anmäler mig och sätter mig och väntar. Skötaren kommer inte. Sen kommer en annan och säger att hon ska gå och hämta henne. Då får jag veta att det var ju idag som tiden var flyttad... Jag hade tid klockan 13.00. Men eftersom jag ändå var där så tyckte hon att vi lika gärna kunde köra då. Redan där hade det blivit så tjorvigt att jag helt glömt bort vad jag ville prata om, det som jag har gått och tänkt på i flera dagar. Fick tillbaka förra veckans "test" som inte så oväntat visade på extrema tillits-problem till andra människor och stort distanstagande. Jippie! Eller så inte... Fullt medveten om det, men det är ju inte kul alls på långa vägar. Men vad fan ska man göra. Har man haft med så många idioter att göra är det svårt att lita på någon annan igen. Speciellt dagar som denna. Sen får jag veta att dom vill fortsätta min utredning. PTSD diagnosen kanske inte räcker då. Det misstänks att det finns någonting annat där också, nån annan bokstavsgrej. Då jag får höra det så rasar hela min tillvaro samman. Löjligt, ja, jag vet. Men jag stängde av helt. Där hade dagen redan gått nog mycket fel. Vi avslutar samtalet och jag går därifrån. Jag vill bara hem till Maja, sitta och gråta med henne i knät. Kommer hem och upptäcker att Maja somnat in medan jag var borta. Då brister allting. Hela världen var på väg att gå under.

Efter ett antal rejäla gråt-attacker så försöker jag börja samla mig. Maja fick leva ett långt liv fullt av kärlek, hon somnade in på grund av sin ålder. Det är ju jobbigt ändå, men skönt att veta att hon inte bara blev mystiskt sjuk och dog. Och hela historien på psyk... det blir vad det blir. Jag har det jag har och det kommer inte förändra någonting. Har jag ADD så har jag haft det hela livet, då spelar det ingen roll om det står på ett papper eller inte. Samma om det är ADHD eller Asperger. Eller vad fan dom nu tror att det är! Det kommer inte att ändra någonting i mitt liv, mitt liv kommer att fortsätta som vanligt ändå. Visar det sig att jag har någonting så har jag någonting, har jag ingenting så har jag ingenting. Visst, på ett sätt vore det ju skönt. Det skulle ju förklara så jävla mycket. Humörsvängningar, nedstämdhet, sömnbrist och oförmåga att förmedla mina känslor som liten. En medfödd diagnos skulle ju förklara allting. Annars, gäller det att fortsätta gräva för att hitta vars felet ligger. Då finns det ingen lätt lösning och vad fan ska man göra då? Jag har faktiskt, ärligt talat, ingen aning. Jag har ingen aning om någonting längre, det känns som att mitt liv börjar glida mig ur händerna. Hur kan det hända? På så kort tid? Allting håller på att falla samman.

Men, tillbaka till det där med fortsatt utredning...
Jag lyckades tillslut ta mig samman. Jag menar, jag är utbildad personlig assistent, jag om någon borde ju veta att en diagnos inte förändrar någonting. Absolut ingenting! Jag har nog träffat fler människor med diagnoser som fungerar i samhället än folk utan. Jag gick iväg för att meddela Majas(och Pulvers) förra ägare att Maja somnat in och sen satte jag mig och pratade med Saila ett tag(Saila är hero of the day igen, precis som förra veckan). Så jag sitter och förklarar mina löjliga tankegångar som jag har om att "ifall jag inte gör en utredning så får jag ingen diagnos, då kan jag fortsätta låtsas att allt är bra!" och jag känner bara för att slå mig själv i skallen. HUR JÄVLA DUM FÅR MAN VARA?! Skönt att få prata med någon som lyssnar, det finns inte så många kvar längre. Kommer efter ett tag på att jag har tvätt i maskinen som måste hängas upp. Stressen stiger! Men, självklart glömmer jag bort det några sekunder senare. Går och bokar klipptid istället.
Orkar dock inte fara hem så jag bestämmer mig för att vara kvar på stan istället. I flera timmar! Eller, ja, 3 timmar ungefär. Vandrar runt och runt och runt. Tillslut går jag på Coop för att köpa mjölk och juice och lite andra nödvändiga grejer. Fullt med folk! Jag skojar inte! Jävlat fullproppat! Blä!

Tar mig tillslut därifrån och till frissan. Skönt att bara få sätta sig ner och känna hur rakapparaten glider genom håret och se stora tussar falla till golvet! Åh så välbehövligt det var! Känner mig jättenöjd, bra pris också! Far till mamma och pappa och där börjar den inre kampen med min hjärna igen.
Fy fan vad jag är less på den!
Men nu ska jag försöka sova. Klockan har slagit ny dag för ungefär en halvtimma sedan och jag har suttit och skrivit i 1,5 timmar. Koncentrationen finns inte riktig med längre... jag ger upp! Gonatt!

Kroppen börjar vänja sig

"Sova är tråkigt" "Vila kan man göra när man är död" "Det finns ju så mycket annat att göra än att sova" "Vad fan ska man sova för" "Varför sova när man kan vara vaken"

Känner ni igen det? Typiskt Anna, eller hur? Men det håller på att bli ändring på det. Ja, jag hatar fortfarande att sova. Att hemsökas av mardrömmar varje natt och inte kunna göra någonting åt det. Det är en hemsk känsla av maktlöshet. Så jag hatar fortfarande att sova. Men kroppen börjar vänja sig vid det. Om än jag inte kan sova en hel natt utan medicinen så säger kroppen till att den vill sova. Blev för ungefär en timme sedan blixt-trött. Innan jag kollade på klockan så gissade jag på vad den var. Jag gissade på klockan 10(den tiden jag tar sömnmedicinen) och se på fan, jag hade rätt, nästan, 5 minuter ifrån. Så, kroppen börjar vänja sig vid att sova. Nu ska jag bara hoppas att hjärnan vill vara snäll med mig medans jag sover.

Gonatt!

Nog blir man heligt förbannad!

Idag har det varit en seger att bara ta sig upp ur sängen. Jag har faktiskt sovit bort större delen av dagen. Det var först vid 17 tiden som jag faktiskt steg upp. Mamma fick lov att göra mat åt mig så jag kunde få något att äta. Svampsoppa och rostad macka med ost. Jag är INTE pigg! Men det knepigaste är, jag har ingen feber! Kände mig dålig för någon dag sedan och då hade jag bara 36,1 i temperatur. Idag kändes det som att jag hade minst 39 graders feber, men nä, ligger på 35,8. Normalt ligger jag på 36,4 - 36,8 så båda gångerna har jag legat under min vanliga temperatur. Vad tusan är det här.

Men, jaja, skit i det. För jag är förbannad!

Varför? Ja, ingen i Piteå kan väl ha undgått att höra om det här idag? SÅ OTROLIGT SJUKA MÄNNISKOR DET FINNS!
Fy fan! FY FAN! Usch!
Jag hoppas att dom snart hittas av polisen, men att nån annan hittar dom först och ger dom en rejäl omgång! Den sekunden någon bestämmer sig för att utföra en våldtäkt är den sekunden då dom förlorar sitt mänskliga värde! Om dom så gärna vill ha sex kan dom väl köra upp kuken i sin egen röv! FY FAN FÖR DOM! Hur kan man utsätta någon annan människa för någonting sådant? En oskyldig människa som inte gjort dom någonting. Dom borde faktiskt inte kallas för "våldtäktsmän", för dom är inte män. Dom är fega ynkryggar som är en skamfläck för hela mänskligheten! Jag hoppas att tjejen och hennes kille efter omständigheterna mår bra och kan återhämta sig. Våldtäktsoffer tillhör en av dom största "grupperna" av dom som utvecklar PTSD. Jag hoppas för allt i världen att denna tjejen slipper det helvetet som det innebär. Ingen ska behöva bli utsatt för en våldtäkt, och ingen ska behöva lida av efterföljderna som kommer. Så länge någon inte har gått med på att ha sex, oavsett vilken typ, så ska den lämnas ifred. Ett nej är ett nej, och inget svar alls är också ett nej! Så länge det inte finns ett klart och tydligt ja, så ska man hålla sig borta. Ja, jag reagerar väldigt starkt på det här. Jag har tidigare nämnt händelsen där jag blev upptryckt mot en vägg av en grupp killar och blev sexuellt ofredad av dom. Vad som exakt hände vet jag inte, då min hjärna tyckt att det var en för svår upplevelse att den har förträngt det. Fullt normal reaktion har jag nu fått lära mig. Det har även hänt andra saker, som jag inte orkar ta upp här. Det är någonting som jag bara berättat för Malin, Helium, min gamla kurator och dom på psyk. Just nu behöver ingen annan veta det, jag orkar inte med att någon annan vet det. Det kommer jag kanske aldrig att göra. Så, ja, jag reagerar VÄLDIGT starkt på det här.

Så, jag hoppas verkligen att ynkryggarna hittas och får vad dom förtjänar!

I still haven't found what I'm looking for

Varit en hyfsad lugn dag idag, legat och läst lite och sett film. Börjat på en ny mössa också, vad är det med mig just nu med att göra mössor? Har bara småpillat på den än så länge så den är långt ifrån klar.

Varit på middag(egentligen frukost) hos farmor och farfar och lekt med mina kusiner också. Dock tog den mentala orken slut ganska snabbt och jag orkade inte så mycket mer. Satte mig och skrev med Helium ett tag och sakta men säkert började hjärnan komma igång igen. Fick dock ett av mina typiska "förflyttningsbehov". Ett flyktbeteende som jag allt för ofta ger vika för. Är jag hos mamma och pappa måste jag förflytta mig till moster(oftast, ibland hem), är jag hos moster måste jag förflytta mig hem och är jag hemma måste jag förflytta mig till mamma och pappa. En evig flykt från det ena stället till det andra som min hjärna bestämt sig att jag måste genomföra. Det hela slutade med att jag for hem. Maja var vaken och igång så jag satt med henne ett tag och lugnade ner mig. Tog sedan min gråt/tröst/kram-ärta och for till mamma och pappa. Ärtan är väldigt stor så jag kan inte dra med den hur som helst. Men just nu känner jag att jag behöver den här. Här är en bild på den så ni kan se hur stor den är, har lagt en vanlig tändare brevid den så ni kan jämföra

Ganska stor va? Borde ju egentligen ha någonting i fickformat som jag kan ha med mig hela tiden, men jag har inte hittat någonting än. Har testat flera olika saker men ingen har riktigt funkat. Så jakten fortsätter. Borde verkligen ha någonting som jag kan ha med mig överallt. 

Nu håller kroppen på att få frispel. Rycker överallt och jag kan inte vara stilla. Dags att ta medicin och lägga sig och sova

Mycket idag

Imorse när jag vaknade tänkte jag såhär:
Idag ska jag först till psyk. Det tar en timme.
Sen ska jag förbi på banken. Med kort kö tar det bara någon minut.
Då hinner jag komma hem till moster runt 11.30 för att leka med valpen i några timmar.
På psyk kommer vi att gå igenom testet från förra veckan. Jag vet att resultatet kommer att vara splittrat.
På banken ska jag bara ha 2 papper som visar att typ inget har hänt på mina konton sen sist.
Sen är det bara lek och skoj.

Så blev det ju inte riktigt. Istället blev det såhär:
Testet såg skrämmande ut. Det fanns nästan ingen balans och jag är faktiskt helt splittrad. När det kom till mitt kontrollbehov(främst självkontroll) så räckte inte ens deras skala till. Jag låg långt utanför och jag börjar inse att det nästan är sjukligt. Det är som en grej att jag håller reda på mina egna saker och tider. Men att jag ibland håller reda på andras också, det funkar inte riktigt. Nog för att dom flesta är tacksamma när jag hör av mig och påminner dom om det där mötet dom skulle på, men det är ju inte riktigt ett hälsosamt beteende. Jag förstår att min extrema kontroll faktiskt är anledningen till att jag fortfarande lever idag och det är jag glad för. Men jag behöver den inte längre, för resultatet blir nu att då jag inte har koll börjar jag må jättedåligt. Jag måste kunna släppa på det.
Sen blev det att sitta och prata om jobbiga saker. Det tog inte länge innan tårarna började rinna och jag visste inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag menar, hur ska man hantera så hemska saker som har hänt, när man inte ens haft en chans till att ändra dom? Jag har inte haft någon som helst kontroll över situationen, och jag kommer aldrig att få något svar på varför det hände. Ja, där kom en del av mitt kontrollbehov in igen.
Ytterligare ett test har gjorts för att se hur jag fungerar i relation till andra människor. Ska bli intressant att se vad det säger.
Men, vid 11 var vi klara. Ganska prick en timme, jag följer min tidsplan som just idag kändes extra viktig.

Jag far på banken och det är kort kö. Jag kommer snabbt fram till kassan och ber om utdrag från kontona från den 29 augusti fram till idag. Jag får höra av kärringen i kassan: "Ja, här har det inte hänt mycket". Men hon skriver u två papper och jag tar dom och går. Börjar kolla på papperna och det ser fel ut. Inser att hon har tagit ut kontoutdrag för 2 år tillbaka, inte dom 3 veckorna som jag behövde. Gick förbi Saila och berättade om det och gick sedan tillbaka för att få rätt papper. Får då samma kärring och förklarar att jag inte vill ha kontoutdrag för dom senaste 2 åren, bara sen den 29 augusti. Hon undrar varför det inte duger med dom papperna jag har fått. Så jag säger att jag bara vill ha från den 29 fram till idag, det var det jag bad om och det har aldrig varit något problem innan. Jag tänker inte lämna in mina kontoutdrag för dom senaste 2 åren till soc, varför ska jag göra det? Dom har mina kontoutdrag för dom senaste 4 - 5 månaderna, det räcker för dom. Men kärringen tycker att jag ändå ska lämna in dom papperna som hon skrev ut först, dom som var fel. Så jag sa att det tänkte jag inte göra. Jag bad om kontoutdrag för en viss period, då ska jag ha kontoutdrag för den perioden. Hon börjar då klaga på att jag slösar deras tid med att tjorva och att det kostar pengar för dom att skriva ut massa papper. Så då sa jag åt henne att om hon hade gjort rätt från början så hade hon ju inte behövt skriva ut fler papper. Hon blir då tyst och stirrar surt på skärmen. Hon säger att jag kan ju lika gärna lämna in dom papperna som jag redan har fått, soc bryr sig inte om att dom går 2 år tillbaka i tiden, hon sa "Det är bar någonting som du har fått för dig. Det är bara någonting som du har fått i din skalle" Ursäkta... VAD FAN SA DU? Är det så man säger till sina kunder? Är det så man säger till någon som låter en ta hand om ens pengar? NEJ! NEJNEJNEJNEJ! Ursäkta, men först gör du fel, sen snäser du åt mig, är otrevlig och till råga på allt vågar du förolämpa mig? En av bankens kunder! Vad fan vore banken utan kunder? INGENTING! Jävla kärring! Sen kan hon ändå inte ge mig rätt papper! Inkompetenta idiot!
Går tillbaka till Saila för att berätta vad som har hänt och om hon vet vars jag kan vända mig för att lämna ett klagomål. Hela dagen har ju som redan gått åt helvete så jag kan lika gärna utsätta mig för den extrema psykiska påfrestningen som det faktiskt är för mig att göra såna saker. Saila följer till banken och tar mig till den bakre delen där jag får träffa en trevlig kvinna. På bara några sekunder så får jag rätt papper utan tjorv. Jag berättar även vad som hände och att jag vill lämna det som ett klagomål. Där försvinner all ork jag hade kvar och jag började brytas ner och gråta. Klagomålet kommer att tas upp och den trevliga kvinnan ber om ursäkt för vad jag råkat ut för. Jag och Saila pratar ett litet tag så att jag får lugna ner mig och sen far jag iväg till valpen.

Kommer fram till moster en halvtimme senare än vad jag hade tänkt. Tidsplanen sprack totalt. Och som dom flesta som känner mig vet så är jag en otrolig tidspessimist. Jag ska alltid vara MINST 10 minuter före. Det är minimum. 15 minuter är ganska lagom. 20 minuter, då kan jag vara lugn.
Men, man kan inte vara på dåligt humör med lilla Ixa. Hon blev så glad att hon inte visste vad hon skulle göra först: Äta, dricka, pissa, skita eller hälsa. Vilket som vanligt resulterade i en fin dans som slutade med att hon gick och pissa, hälsade, sket, åt och sen drack innan det var dags att hälsa lite till. Skickade iväg ett sms till mamma om vad som hänt på banken och hon ringer upp mig och säger att jag ska avsluta mina konton. Vi pratade om det idag på psyk, men då var det för att minska stressen av att behöva besöka banken varje månad för kontoutdrag. Kontona på Handelsbanken kan jag ju skriva ut kontoutdrag för själv. Självklart tänkte jag ju på det, och jag hade tänkt fara in på måndag och fixa det. Man efter att jag hade pratat med mamma kände jag att det var lika bra att göra bort det på en gång. Fortsatte att leka med Ixa och träna henne i nån timme och sen for jag till banken.

Jag hade nästan hoppats att jag skulle få kärringen så jag kunde säga att jag avslutade mina konton på grund av hennes beteende och berätta att jag lämnat ett klagomål på hur hon behandlade mig. Men fick en annan istället. Jag var så slut psykiskt så jag kände att utan ilskan som jag skulle få av att se kärringen i ögonen så skulle jag inte orka ta det hela. Så den striden med hon i kassan fick jag strunta i att ta. Fast hon hade faktiskt kommit över då jag pratade med kärringen andra gången och sa att jag inte kunde få dom papperna som jag skulle ha. Men hon var jag inte arg på, inte på samma sätt. Hon hade inte förolämpat mig.
Men, för att göra en lång historia kort: Sparbanken förlorade en kund idag.
(Go Handelsbanken! Yay!)

Gick sen förbi Saila och flummade på. Fick en ballong som jag satte fast i mössan och gick runt som en levande reklamskylt. Jag såg heltokig ut, men jag behövde få skratta. Och se allas miner då jag gick förbi och dom försökte hålla sig för skratt, ja, jag fick mig ett gott skratt. Gick förbi på Body Shop och gav personalen där ett gott skratt också. Behövdes många skratt efter den dagen som varit.

Bestämde mig för att dom sista pengarna från sparbanken skulle brännas på någonting totalt onödigt, så jag gick till Willys och köpte chips och cola. Så nu är dom pengarna borta, för gott! Eller ja, inte riktigt. Orkade knappt äta chipsen och dricka colan idag, så jag får ta resten imorron. Då är dom borta för gott!

Dagens grej: Var väl ett tag sedan jag gjorde en sån här. Men denna kommer att ha anknytning till inlägget.
Jag vet att jag är väldigt flummig, och att jag ofta säger att jag inte har någon aning om vad jag gör och varför jag gör det. Men oftast är det en lögn. Jag har stenkoll på allt runt omkring mig. Jag spelar ofta ovetande, men vad ni inte vet är att jag har ögon i nacken och mina öron är som paraboler som tar upp alla ljud runt omkring mig. Ofta vet jag saker långt innan folk berättar dom, för att jag på avstånd redan har sett och hört dom. Inte alltid, men väldigt ofta. Även när jag flummar runt är jag ofta helt kontrollerad. Jag är inte så avslappnad som jag verkar. Någon enstaka gång kan jag vara det. Men ni ser inte vad som föregår inne i min skalle. Där jobbar hjärnan på för fullt. Om jag gör någonting, så finns det nästan alltid en baktanke med det.
Fan, jag måste verkligen släppa på mina kontrollbehov.
Det är även därför jag hatar att sova. Drömmarna har jag ingen kontroll över. Dom är oftast skräckinjagande och hemska, men jag kan inte göra någonting för att kontrollera dom. Tro mig, jag har försökt...

Alla beslut är inte lätta att ta

Nu får folk tycka att jag är självisk, men jag kommer inte längre att göra saker för andra. Mitt fokus kommer framöver bara ligga på mig själv. Dom som jag känner förtjänar en förklaring av mig för mitt beteende framöver har fått det, ärligt talat kommer jag faktiskt skita i att förklara för dom andra. Detta gäller förstås inte alla, men dom flesta. Det är slut med den Anna som mitt i natten cyklar nästan en mil i en snöstorm för att trösta någon som har bråkat med sin pojk-/flickvän eller som släpper allt hon har för händerna och far iväg till någon som blivit dumpad. Helt slut, hon finns inte kvar längre. Det fanns för många som utnyttjade den delen av mig, och ärligt talat, dom flesta som gjorde det var inte värda besväret. Dom gav aldrig någonting tillbaka.

Nej, detta betyder inte att jag kommer att överge och sluta finnas till för mina vänner. Men jag kommer att finnas till på mina egna villkor. Mitt fokus kommer att ligga  på mig. Jag kommer att umgås med dom som jag känner att jag får ut positiv energi av. Jag kommer att umgås med dom som jag känner att jag kan vara positiv med. Eller med dom, som verkligen, verkligen, VERKLIGEN kan förstå vad jag går igenom.

Efter att spenderat så stor del av mitt liv med att försöka vara alla till lags är inte detta ett lätt beslut att ta. Men jag måste ta det, och jag måste ta det nu. För annars kommer jag helt att förlora mig själv i alla andras liv. Så många som tagit all min personlighet ifrån mig och sen hävdar att dom vet vem jag är. Men om sanningen ska fram så vet dom inte vem jag är, jag vet inte ens själv vem jag är. Det måste jag ta reda på. Det kan jag inte göra med folk som håller mig fast i deras värd och i det förflutna. Den Anna var ett skal, någonting jag var tvungen att använda för att överleva. Men hon är tom på insidan, hon är sönderslagen och förstörd av allt som har hänt. Jag har ingen användning för henne längre. Jag kan inte bli fri förrän jag gjort mig av med henne. Hon som till och med tvivlar på sig själv. På att sakerna hon varit med om faktiskt har hänt, även fast hon vet. Alldeles för länge har jag använt henne som ett skydd för att hålla mig själv åt sidan. Men nu är det dags att jag lär känna mig själv. Som jag är, utan all den yttre påverkan som alla fyllde den gamla Anna med för att forma henne till det dom ville att jag skulle vara.

Så, Anna, det ska bli intressant att lära känna mig!

Oj vad liten texten blev. Men klicka på bilden så blir den nog större

Dags att bli filosofisk igen

Suttit och tänkt på det här ett tag nu. Detta inlägg är väl mest riktat till dom som är runt min ålder och yngre. Varför har folk så bråttom att bli vuxna? Varför vill folk ses som äldre än vad dom är? Kan vi inte bara acceptera våran ålder? För, let's face it, våran mognad och våra erfarenheter har sällan någonting med våran ålder att göra. Och ibland har inte mognad och erfarenheter någonting att göra med varandra heller! Man kan vara jättemogen även fastän man inte har en hel massa erfarenhet av olika saker i livet och man kan vara extremt omogen fastän man har otroligt mycket erfarenheter, ibland väldigt hemska såna, av livet. Men, det säger inte att man är äldre än vad man är. Man är inte vuxen för att man tagit sig genom helvetet och tillbaka, man är fortfarande ett barn/en ungdom. Varför kan inte folk bara njuta av det? För sen när man har blivit vuxen, finns det ingen återvändo. En viktig sak som min skötare brukar säga till mig är: Det är jobbigt att bli vuxen. Då känner jag, tack och lov att jag inte är helt där än! Fy fan så skönt att jag inte är vuxen! För det kan fan inte vara lätt. Det är nog jobbigt att hålla koll och betala räkningar och få brev från olika myndigheter som man inte förstår sig på. Men som ung finns det, som jag känner det iallafall, fler som är villiga att hjälpa en. Som vuxen förväntas man ju klara allt sådant själv. Det är läskigt att tänka på.

Så varför inte njuta? Varför inte vara glad och nöjd över att vi är unga? Ta tillfället i akt nu, för när tiden är förbi så kommer den aldrig tillbaka. Sluta stressa och sträva efter vuxenlivet, sluta låtsas att du är någonting som du inte är. Visst, du kanske känner dig vuxen, men det betyder inte att du är det. Du är så gammal som du är! Och när du är gammal och grå så kommer du att se tillbaka på din ungdom och undra varför du slösade bort den på att försöka vara vuxen. Istället för att njuta av att vara ung.

Jag är glad att jag inte är vuxen än. Jag försöker att varje dag uppskatta att jag bara är 23 år, jag har fortfarande lite tid på mig att vara "ung-och-dum" och njuta av det.

Så, sluta låtsas vara någonting som du inte är

Inte skrivit på ett tag nu

Vet inte varför det inte har blivit av. Har ju tänkt på det flera gånger då jag suttit vid datorn, men det har bara inte blivit.

Livet fortsätter som vanligt. Nog för att det nu mest består av passa hundar, se film och sova. Kanske inte så spännande? Men det får duga, orken finns inte att göra så mycket mer. Som jag skrev tidigare så är september inte den enklaste månaden att ta sig igenom. Men nu är det inte länge kvar! 13 dagar om man räknar med idag.

Men, sen sist har jag virkat en hel del. Har gjort 3 st mössor. Första blev konstig, andra en vintermössa och den tredje blev jag faktiskt väldigt nöjd med.

Vad ska man göra?

Har en sån där jobbig känsla av att vara fången i min egen kropp just nu. Jag blir så rastlös och frustrerad att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Ena sekunden vill jag ut i skogen och nästa sekund klarar jag inte ens av att ställa mig upp. Jag känner hur hjärnan jobbar på och tänker, men jag kan inte få tag på tankarna. Att kunna existera och bara vara, njuta av varje sekund, varför ska det vara så svårt? Koncentrationen finns inte heller. Det finns så många saker jag vill göra, men allt tar bara stopp. Vars finns orken till att göra någonting alls?

Hanna

"Det har gått 5 år nu, 5 år med frågor som aldrig fick något svar, 5 år med frågor som aldrig kommer att få något svar. Jag saknar dig fortfarande lika mycket som jag gjorde den dagen vi fick veta att du inte längre fanns kvar hos oss, det har fortfarande inte gått en enda dag då jag inte har tänkt på dig. Jag förstår att du gjorde det du kände att du behövde göra för dig själv, jag önskar bara att det för dig hade funnits ett annat sätt, ett sätt så att du hade kunnat vara kvar hos oss. Du gjorde det inte för att någon annan skulle få lida, du gjorde det för att du skulle få sluta lida. På något märkligt vis så går livet vidare ändå, solen kommer att fortsätta stiga upp över nya dagar för oss som är kvar och vi får göra vårat bästa för att leva dom... Om än vi aldrig kommer att bli hela igen efter den dagen då du lämnade oss. Men, jag kommer aldrig att sluta älska dig, tack för den underbara men allt för korta tiden vi kände varandra"

I vanliga fall brukar jag alltid denna dag skriva om vad som hände mer exakt, denna dagen och dom kommande 2 dagarna för 5 år sedan, men eftersom jag skrev det i förra inlägget så har jag bestämt mig för att jag inte ska göra det i år. Istället tänker jag skriva om en vintermorgon som jag aldrig kommer att glömma.

Det var ju alldeles på tok för tidigt för att man skulle vara på skolan den tiden. Men, det sket ju jag i. Jag tror att jag hade tänkt att fara dit för att spela lite piano innan vi började, första lektionen var en drama-lektion. Då jag kommer till skolan så står Hanna där ute och röker. Hon hade sett fel på klockan och tagit den tidigaste bussen, det var iallafall vad hon sa. Vi stod och pratade till strax innan cafeterian öppnade, ingen av oss hade ätit frukost innan så vi skulle gå och köpa. Men utanför satt ett gäng fordonskillar. Vi började skoja och skämta med varandra om att vi inte vågade gå dit för att dom verkade vara så läskiga. Tillslut så fick vi ändå våran frukost och vi gick ner och satte oss utanför klassrummet. Åsa, som var våran drama-lärare kom förbi och låste upp klassrummet åt oss så vi fick vänta där inne istället. Vi tog några madrasser och lade oss på golvet och pratade och skojade på tills lektionen började och alla andra kom dit. Vad det var vi pratade om vet jag inte exakt, inte heller vilken veckodag det var(det går väl att kolla något gammalt schema egentligen för att ta reda på det). Men, jag kommer ihåg hur kul vi hade det den där morgonen. Det är det minnet jag kommer att bära med mig av Hanna, hur vi låg på golvet och skrattade. Inte då jag såg henne sista gången, då hon gick iväg med ögonen fyllda av tårar. Den skrattande och humoristiska Hanna som vi alla älskade, och fortfarande älskar

Ny månad, nya tag

Så har det blivit september. Har verkligen  både hat och kärlekskänslor för denna månaden. Naturen är helt underbar! Värmen börjar försvinna och det är mer lagom temperatur ute. Det är mörkt hela kvällarna men ljust på dagarna, perfekt balanserat! Åh vilken underbar månad!

Men sen kom det. Denna månad för 6 år sedan gjorde jag ett av mitt livs största misstag. Det hemsöker mig fortfarande i mina drömmar på natten, och det räcker inte med det, det hemsöker mig under dagarna också! Sist det hände var för bara 3 timmar sedan. Fick slänga ifrån mig boken jag låg och läste för att det kom över mig så plötsligt, kunde inte andas, kunde inte sluta skaka... Fy fan för allt det där! Då har det ändå gått snart 4 år sedan jag tog mig ur det. Fortfarande kämpar jag med att inse vad som faktiskt hände. Jag har så länge intalat mig själv att det faktiskt inte var så farligt. Jag hör ju själv hur löjligt det låter att tänka så, speciellt då jag vet vad som egentligen hände. Men samtidigt finns den där lilla rösten inom mig som säger att det inte alls var så illa, just nu skriker den åt mig att sluta upp med det här, sluta upp med att säga hur hemskt det var. Men det funkar inte så längre, den rösten är egentligen inte min och det enda den gör att är att överrösta min egen röst. Hade det inte varit för den där septembernatten hade jag nog varit på ett helt annat ställe i livet. Det kanske bara är jag som inser det, men så är det.
Sen har vi det sorgliga datumet 6/9 -08 och dom 2 dagarna efteråt. Nu på fredag är det 5 år sedan underbara Hanna lämnade livet. Det har fortfarande inte gått en enda dag utan att jag tänker på hon. Jag kommer fortfarande ihåg sms:et jag fick dagen efteråt av Kajsa och hur jag försökte intala både mig själv och henne att Hanna inte var död, utan att det var bara ett falskt rykte(det hade ju inte varit första gången). Sen kom dagen efter då jag blev så lättad då jag kom till skolan och allt verkade normalt, jag skickade till och med ett sms åt Kajsa och sa att allt var som vanligt. Sen kom Malin och Sanna precis innan lektionen började och såg väldigt oroliga ut. Dom bad att få prata med läraren och sen sprang dom fram och tillbaka under hela lektionen. Jag kommer ihåg hur paniken började gripa tag om mig. På hela lektionen hann jag bara skriva 2 meningar. Jag förstod vad som hänt när jag hörde dom prata om att dom ringt "hennes pappa" men jag vägrade att acceptera det innan jag var säker. Jag frågade om något hänt Hanna och berättade om sms:et jag fått kvällen innan men dom valde att inte säga någonting. Då var jag självklart sur på dom för att dom inte berättade, men i efterhand så har jag insett att dom bara ville skydda mig från det hela ett litet tag till. Sen då alla var på plats i klassrummet då lektionen skulle sluta berättade läraren det, jag ser det fortfarande framför mig. Jag kommer ihåg vartenda moln som fanns på himmelen utanför fönstret, alla löven på träden, vart enda ord läraren sa: "Jag har någonting tråkigt att berätta. Hanna... är död"
Hon hann inte ens avsluta meningen innan jag bröt ihop. Så många timmar av förnekelse, och helt plötsligt tjänade det ingenting till, det gick inte att förneka längre. Hon var verkligen borta. Strax efteråt gick Kajsa förbi då vi satt nere i sofforna, det är någonting annat som jag aldrig kommer att glömma, blicken som fanns i hennes ögon då hon såg oss. Alla orden snurrar fortfarande runt i min skalle. Och den som jag just då behövde ha vid min sida, sa att det inte var nog viktigt för att jag skulle "slösa hans tid". Efteråt fick jag även veta att en av dom som jag kallade för vän gick runt och sa att enda anledningen till att jag drog mig undan från andra människor under den perioden var för att jag ville att folk skulle tycka synd om mig. Fy fan för henne! Så, där sa jag det! FY FAN FÖR HENNE! Undra hur hon skulle reagera om en av hennes vänner dog? Jag tror inte att hon skulle vara så sugen på att umgås med en hel massa folk då.
Jag kan inte ens börja att beskriva hur mycket jag hatar denna månad!

Dagens grej: Jag vet att jag är lite av en vetenskapsnörd ibland, vill att allting ska ha en vetenskaplig förklaring o.s.v. Jag är inte vidare religiös heller. Finns det någonting så finns det, finns det ingenting så finns det ingenting. Men jag tror faktiskt på det "övernaturliga". Det är sant, det gör jag faktiskt. Jag har till och med gått en tarotkurs