2013, jag kommer inte att sakna dig!

Så, då har äntligen det här året börjat lida mot sitt slut.

Lida, ja, det har varit något av ett ledord under det här året. Men samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka på hur långt jag har kommit.

För 2 år sedan fungerade jag inte ens. Jag levde inte, jag fanns inte. Världen var ett nattsvart mörker och jag visste ärligt talat inte om jag skulle ta mig igenom det med livet i behåll. Mycket ångest och många nätter enbart fyllda av skrik. Sömnen ersattes med promenader istället. Där vandrade jag runt hela nätterna och väntade på att morgonen skulle komma.

Men i början av det här året började det ju att ljusna litegrann i alla fall. Hunddagiset gjorde mycket, speciellt då jag fick jobba med Tessan, Emma och Jennifer. Ni tjejer hjälpte mig massor! Men allt där var ju inte en dans på rosor som ni säkert kommer ihåg.

Men när jag tyckte att allt började ljusna tog det inte länge innan det vände igen. Jag gick tillbaka till mitt gamla självdestruktiva sätt och satt fast där ett ganska bra tag. Men jag fortsatte att kämpa på och tog mig tillslut ur det igen. Jag kan ju onekligen säga att under dom senaste 2 åren har jag gjort många väldigt, väldigt dumma saker.

Men en viktig sak var nog när mosters kull med valpar kom. Åh! Lilla Ixa, min ögonsten! Hon gör livet värt att leva.

Sen blev det en lång balansgång fram till våren. Ena dagen bra, nästa dålig. Ena sekunden överlycklig, nästa ville jag bara sluta att existera. I mitten av Maj rasade hela världen samman. Jag kunde inte ens bry mig om jag levde eller inte. Nu när jag ser tillbaka på den dagen är jag inte helt säker på om jag faktiskt ville fortsätta. Därför känner jag mig lite stolt att jag faktiskt tog fram min telefon och ringde till min kurator. Hon sa att om hon inte kände under samtalet att jag hade lugnat ner mig skulle jag bli inlagd. Jag lyckades ju dock lugna ner mig som tur var. Men jag blev tillsagd att jag inte borde vara ensam. For och jobbade, om än jag inte fick så mycket gjort den dagen. Sen for jag till moster och bodde där i nån dag. Under den tiden bestämdes det att det bästa vore att jag flyttades över till psyk. Jag svalde min stolthet och berättade för mormor som fick berätta för mamma. Innan det var det bara moster, syrran och Tanni i familjen som visste. Allt fortsatte ändå att rasa och jag var där ett tag livrädd att förlora kuratorn på vårdcentralen.

Men förflyttningen till psyk gick faktiskt bra. Nästa bakslag kom när jag skulle börja gå på soc. Jag ville verkligen inte, jag kände mig som världens största misslyckande. Det var väl 2 dagar som jag inte kunde göra annat än att gråta. Fy fan vad jobbigt det var!

När jag väl kommit dit var det ju inte så farligt.

Fortsättningen efter det har inte varit lätt heller. Under sommaren hände det ytterligare en grej som krossade mig ganska rejält.

Annars är det en balansgång. Jag kan fortfarande vara överlycklig en sekund och nästa önska att jag inte fanns. Det verkar inte gå över någon gång snart.

Men jag är ändå ganska stolt över mig själv. Jag har kommit en ganska bra bit dom här senaste 2 åren. Även om jag är långt ifrån klar. Det finns fortfarande en känsla i mig som säger att någonting är fel, väldigt fel. Helt ärligt, jag tror faktiskt jag skulle vara lyckligare om jag bodde i en koja ute i skogen. Ja, jag tror det. Jag vill egentligen bara härifrån. Men jag kan inte fortsätta att fly från mitt liv längre. Dags att stanna, ta tag i det och spöa skiten ur det!

Börjar tänka lite på en rad ur en sång jag skrev för några år sedan: ”Somewhere along the way, I started to try to forget who I was”

Ja, det gjorde jag. Men jag glömde istället den bra delen. Istället för att glömma den delen som gjort mig dålig. Istället för den som får mig att drömma mardrömmar varje natt och känna att ingen människa egentligen vill ha med mig att göra, så glömde jag den där lilla tjejen som älskade att leva. Hon som var nöjd med att leka med en hink med vatten, eller vänta tills föräldrarna gått och lagt sig på sommaren för att sedan springa ut och dansa barfota på gräsmattan under midnattssolen. Men dom hemska minnena fastnar väl lättare. Jag vill bara ta tag i dom och slå sönder dom! Jag vill kunna träffa den där lilla tjejen som älskade att leva och säga åt henne att fortsätta leva, att aldrig försvinna. Men vi kan inte alltid få det vi vill ha. Istället för att fortsätta älska livet så blev jag förstörd, helt ärligt är jag inte säker på att jag är jag. Det känns inte som att kroppen tillhör mig, jag vill bara få ut det som finns här inne. Ja, kroppen har tagit väldigt mycket stryk av allt som hänt under dessa åren. Jag har fler ärr än vad jag kan räkna, magen känns nästan alltid som att den brinner och nerverna är så slutkörda att jag inte alltid kan få kroppen att lyda. Huvudet och kroppen hör inte alltid ihop om jag säger så.

Jag tappade i stort sett allting där för 2 år sedan. Jag glömde nästan allting. Jag kunde komma på mig själv med att glömma hur vissa bokstäver såg ut, vad vissa ord betydde och till och med den enklaste matten. Det där med att jag läst 100 poäng fysik i gymnasiet var ju ingenting att skryta med längre. Jag kom inte ihåg någonting. Men det har faktiskt börjat komma tillbaka nu. Jag kan faktiskt ibland nu slänga ur mig helt(för andra) konstiga saker utan att ens tänka på det. Saker som jag lärde mig för flera år sedan men som har varit totalt borta. Så allt har ju inte varit hemskt med det här året. Någonting positivt har ju kommit ut ur det.

Men det viktigaste jag har att ta med mig från det här året är nog meditationen. Hade det inte varit för att Saila började lära mig hur man gör så hade nog det här året sett mycket värre ut.

Så, hur nattsvart det än sett ut så blir det bättre. Många har börjat säga att den där lilla djävulen som funnits i mina ögon har börjat komma tillbaka. Den som helt oväntat kan komma med världens bästa hyss från ingenstans. Jag hoppas den kommer tillbaka helt under det kommande året.

Men samtidigt vet jag att allting inte helt magiskt kommer att förändras bara för att klockan slår tolv och ett nytt år tar sin början. Nä, det kommer att bli en fortsatt kamp, varje dag. Men jag tror att jag är lite bättre förberedd, lite närmare mitt mål nu när jag ger mig in i 2014.

Under året som gått har jag lärt mig att vara ärlig mot mig själv, jag har lärt mig att jag måste söka svaren inom mig själv, men viktigast av allt tror jag, är att jag lärt mig att jag kan älska igen.

Så, nu önskar jag er alla ett gott nytt år. Så hoppas vi att 2014 blir ett bra år!

Vintern har kommit till bloggen!

Så, har tillbringat senaste tiden med att försöka smälta allting som hände i början av månaden. Så jag har helt enkelt skitit i bloggen! Har typ bara varit inne på Facebook, i övrigt har jag inte skrivit så mycket på datorn. Jag har försökt att komma tillbaka ut i livet igen istället. Varit social och träffat folk nästan varje dag. Sen har jag haft hand om dom underbara hundarna också.

Jag känner att det börjar bli dags att leva igen, inte bara överleva!

Så jag har satt upp lite delmål:
1. Sluta vara så förbannat beroende av Facebook! Var social utanför internet istället!
2. Ut och jobba! Ska på Grans den 2/12 för att eventuellt börja på Activus.
3. Återinföra fasta måltider. Visst är det ganska skönt att bara äta en gång per dag. Men bättre att äta 3 gånger istället.
4. Säkert något mer, men nu blev jag less på att skriva i listformat.

Det var någonting mer jag hade tänkt att skriva om... men vad var det nu då? Ingen aning...
Jaja, får kanske svar från psyk nästa fredag. Inte helt säkert, men kanske. Får se hur det blir.

JUST JA! Nu kom jag på det! Jag har typ blivit knäpp! Jag har suttit och sett på massa svenska filmer på senaste tiden. Jag är inte alls mycket för svenska filmer, så någonting har säkert slagit slint i hjärnan på mig. Men med rätt skådespelare så känns dom ibland mer verkliga än vad amerikanska filmer gör. Känns som att dom har ett annat sätt att agera på, mer mänskligt om man säger så. Typiska amerikanska skådespelare känns så distanserade på något sätt. Som att känslorna har blivit omgjorda för att se så bra ut som möjligt, inte så verkliga ut som möjligt.
Äh! Jag har säkert bara tänkt för mycket... Jag borde fan gå och lägga mig nu. Det är som dags för att sova.

Gonatt!

Äntligen andas ut

Flippade ut totalt över utredningen, har haft så mycket ångest i veckan att jag faktiskt inte vet vad jag skulle gjort utan medicinen. Det hela nådde sin pik natten till torsdag då jag rent av började hallucinera. Fy fasen vad läskigt!

Men, har inte fått något besked än. Det kommer när det kommer och det blir vad det blir!

När man inte riktigt vet vars man ska ta vägen

När man inte riktigt vet vars man ska ta vägen och tårarna tagit slut för länge sedan, vad gör man då? När man vet att man tog rätt beslut, när man vet att man inte ens behövde tänka på alternativen, när det inte ens fanns några alternativ. Vad gör man då när det kommer tillbaka och slår en på käften?

Jag fattar inte ens varför allt detta kommer tillbaka. Men det gör det. Med jämna mellanrum påminns jag av någon anledning av det och nu har det ätit upp mig inifrån i flera dagar. Varför vet jag inte och jag vet inte när det ska sluta. Sluta vet jag att det kommer göra, det har det gjort förut. Men jag vill att det ska sluta nu, på en gång.

Varför blir det så här? Jag känner ju hur hela kroppen vill bryta ihop och bara gråta, det svider i ögonen och tårarna är nästan på väg. Men dom kommer aldrig fram. Är det verkligen möjligt att tårar kan ta slut?

Alla har vi våra mörka hemligheter, alla har vi saker som vi har gjort som varit rätt men som vi fortfarande argumenterar med oss själva om.
Just nu går det hett till i debatten i min hjärna. Det var rätt, men var det egentligen mitt val att göra. Ja, det var det och det vet jag. Men ändå...

Om vi säger som så, att med diagnosen PTSD finns det oftast död inblandad. Antingen att man själv levt under dödshot eller att man sett någon bli dödad mitt framför ens ögon. Detta har jag som tur var inte blivit utsatt för, om än jag har haft folk som sagt åt mig att jag borde dö. Döden är vår sista anhalt i livet. Antingen blir vi dödade, sjuka, gamla eller så väljer vi att ta det i egna händer. Ja, jag har försökt att ta det i mina egna händer flera gånger och jag är väldigt glad nu att jag misslyckades. Så, vanligtvis säger jag att jag inte haft någon oväntad död i mitt liv förutom Hanna. Men det är en lögn, en riktigt stor lögn. Det finns en annan död i mitt liv, en som jag inte berättat om för så många.

Vissa ser det inte som en stor grej, jag vet att det är många andra som gått igenom det. 2 st som jag kan nämna vid namn, men det kommer jag självklart inte att göra. Det är deras beslut om dom vill berätta eller inte. Men det är ingenting som man pratar om öppet.

Död genom beslut, genom mitt beslut. Jag gjorde valet att det livet inte skulle få finnas längre, var det mitt val att göra? Ja, det var det. Enligt mig var det så, jag vet att det finns folk som ser det annorlunda.

Mentalt gick jag in i en kokong innan. Jag levde inte ens ett riktigt liv då. Jag gick runt som ett tomt skal med hög musik dundrande i öronen för att tränga bort eventuella känslor som skulle kunna tänkas försöka komma fram. Känslan var så overklig, så obehaglig då jag insåg vad som höll på att hända. Fortfarande idag när jag tänker på det får jag smått panik av den där känslan. Fy tusan så obehagligt. Jag kunde inte riktigt tro det...

Jag, gravid...

Ett liv inne i mig, som jag valde att det inte skulle få leva längre. Men bara känslan av att det fanns ett annat liv i mig... ta inte illa upp nu alla mödrar och blivande mödrar... det kändes så jävla äckligt! Som att jag blivit invaderad av en utomjording. Jag har aldrig varit den som velat ha barn. Jag bestämde mig långt innan detta hände att jag inte ville ha barn. När detta hände gjorde jag ett aktivt val att inte ha barn. Det är ingenting som kommer att kunna ändra på det.

Många säger att det är bara så jag känner nu, att när min biologiska klocka börjar ticka så kommer jag vilka ha ett eget litet barn. När jag träffar rätt kille så kommer det bara kännas naturligt. Ursäkta, men vem fan sa att jag kommer att vilja spendera mitt liv med en kille? Det var VÄLDIGT länge sedan jag träffade en kille som jag kunde ens tänka mig att börja tänka tanken på att vara med.

Nej, jag kommer aldrig att skaffa barn. That's it!

Men även om jag vet att jag tog rätt beslut så är det fortfarande svårt. Men det finns ingenting jag kan göra åt det. Om jag kunde gå tillbaka i tiden och stoppa mig själv från att göra aborten så skulle jag ändå inte göra det. Jag skulle ha gjort den hur som helst. Men, kunde jag gå tillbaka i tiden till natten då det hände skulle jag ge mitt ex så förbannat mycket stryk för att han väntade tills han var "färdig" med att berätta att kondomen hade spruckit. Sen att han lämnade mig att gå igenom hela aborten själv gjorde ju inte saken bättre. Men som jag redan har förklarat så är han ju en förbannad idiot.

Men aborten har varit en av mitt livs största hemligheter. Så det känns faktiskt skönt nu att ha skrivit om den och att det inte behöver vara en hemlighet längre. It's out there!

Rensning

Om någon ni känner blir utsatt för någonting väldigt hemskt av någon annan ni känner, vad skulle ni göra då?

Det har varit en väldigt lugn vecka, en väldigt bra vecka. Det enda jag har känt både igår och idag är hur mycket jag älskar livet, hur mycket jag älskar att leva!

Nej, det är inte så att jag känner för att ta livet av mig dom andra dagarna. Det är många år sedan jag kände så sist. Ja, jag erkänner att tanken kan ibland poppa upp i skallen. Men den försvinner lika snabbt som den kom. Men livet kan kännas som en riktig kamp att ta sig igenom ändå vissa dagar. Man behöver inte känna för att dö bara för det.

Men, att ha haft en så bra vecka gör att jag verkligen har fått perspektiv på saker och ting.

Vilket leder till min fråga: Vad skulle ni göra?

Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig NÅGONSIN kunna umgås med någon som utsatt en annan person för någonting sådant. Aldrig. Även om jag tidigare umgåtts med denna person så skulle jag säga upp kontakten. Nu vet jag inte om det bara är i min värld det funkar så... eller, jag vet att det inte bara är i min värld det funkar så. Men det funkar tydligen inte så för alla.

Så igår tog jag beslutet att börja avlägsna vissa personer från mitt liv. Dom har själva inte gjort någonting direkt fel, men dom har gjort fel mot mig genom att fortsätta umgås och vara vänner med någon som har skadat mig så OTROLIGT mycket. Vilket dom faktiskt vet om. Dom är inte dåliga människor, men dom har gjort dåliga val. Sånt behöver inte jag ha i mitt liv längre.

Jag har aldrig varit den personen som har bett folk att välja. Jag är inte den som säger "Det är antingen jag eller h*n"
Men det ska jag inte behöva heller. Ingen ska behöva det. Man ska kunna lita på att dom i ens närhet står vid ens sida oavsett vad. Det kan inte jag med folk som faktiskt vill umgås med någon som skadat mig.
Då är dom faktiskt inte riktiga vänner, och jag har inte plats för såna som inte är riktiga vänner i mitt liv längre. Jag respekterar mig själv för mycket för det.

Så, nu får dom bli hur sura, arga och rent utsagt heligt förbannade. Men, jag har en anledning till det jag har gjort. Och om det är någon som har rätt att vara sur, arg eller heligt förbannad över allt detta, så är det faktiskt jag.

Se över vilka människor som finns i ert liv, och se till att alla är genuina, hyggliga människor som inte skadar andra och som ni kan lita på till 110%

Oj då!

Vet ni vad, idag har jag faktiskt ingenting negativt att säga... jag har faktiskt inte så mycket alls att säga över huvud taget.

Var på Willys och skulle köpa yoghurt, och helt plötsligt springer någon in dit i en räv-kostym. Kunde inte hjälpa det och började skratta. Made my day!

Hjärnan har varit på semester

Idag är första gången på länge som jag känner att det börjar lätta lite. Problem hit och problem dit. Har inte haft någon ordning i skallen alls.

I fredags tänkte jag att allt skulle väl lösa sig. Bra samtal på psyk och det verkar bli en ADHD/ADD utredning. Jag kunde ta några djupa andetag och börja reda ut vad som pågår i min skalle. Eller så inte! Näpp, hann som bara fara därifrån så började det att dyka upp nya saker. Snälla! Ge mig en andningspaus. Blir ju knäpp snart. En grej hände som gav mig otroligt dåligt samvete, jag ville göra en snäll grej, men av helt fel anledningar. Hela helgen försvann i en enda dimma av att försöka få ordning på vad som egentligen borde göras. Så jag gick och gick, sen gick jag lite till. Men inte hjälpte det inte. På söndagen for jag och lånade Ixa för att jag tänkte att en promenad med henne kanske skulle hjälpa. Nä, det hjälpte inte heller. Igår var jag nära på att slita av mig allt hår, jag var så frustrerad. Det utlöste ett migränanfall och strax efter låg jag så borta av medicinen att jag inte ens kunde lyfta ett finger. Det brukar ändå släppa ganska snabbt, bieffekterna av medicinen, men dom höll i sig väldigt länge. For till Saila och mediterade och sen blev det en promenad. Stannade till på lekparken ett tag och la mig i den jättestora gungan som finns där. Där låg jag och gungade fram och tillbaka medan jag gjorde ett sista försök att få ordning på mina tankar. Men jag gav upp.

Men imorse då jag vaknade kändes det faktiskt bättre och det har blivit bättre och bättre under dagen. Har dock fortfarande problem med att jag tar in alldeles för mycket känslor. Borde inte sitta och se tv eller film egentligen om det inte är en komedi just nu. Minsta lilla negativa känsla någonstans sätter igång en rad reaktioner och tillslut får jag stoppa mig själv och tänka att det faktiskt bara var någonting som hände på tv. Inte i verkliga livet.

Men det går åt rätt håll iallafall!

Slut

Den senaste veckan kan gärna försvinna ut ur världshistoriens minne. Det har varit totalt kaos och jag orkar inte med det längre. Vad tusan ska man ta sig till?

För en vecka sedan var allt jag tänkte: Snälla, låt det bli måndag så att denna vecka får vara över.

Men se på fan, det hjälpte inte.

Måste dock tacka Saila för i måndags för en trevlig meditationsstund och middag. Jag kände verkligen att jag kunde dö lycklig efter det, jag har aldrig varit med om någonting liknande! Wow säger jag bara!

Sen brakade allting ihop. Tänker inte berätta vad som hände, men jag stod och kastade saker omkring mig och bet ihop allt jag kunde för att inte skrika rakt ut. Försökte lugna ner mig så gott det gick och hitta en lösning. Kanske inte den bästa, men det var det bästa jag kunde åstadkomma då. Men jag var fortfarande ursinnig. Kunde knappt sova(trots att jag tog full dos av medicinen, brukar bara ta en halv) och jag vaknade lika sur på tisdagen som jag somnade. For dock iväg och lekte med lilla Ixa och Maxxa. Då jag kom tillbaka till föräldrarna brast allting igen. Och jag skrek.

Känslan av att ingen lyssnar, känslan av att ingen förstår, känslan av att ingen respekterar. Jag kände mig som en 3-åring som ingen tar på allvar. Jag kände mig så nedvärderad så det inte var sant! För jag vet att jag förtjänar att bli lyssnad på, jag vet att jag förtjänar att någon(iallafall försöker) förstår, jag vet att jag förtjänar respekt och framför allt, jag vet att jag förtjänar att bli tagen på allvar! Jag har inte sett till att klara mig levande fram till nu bara för att detta ska hända. Helt ärligt så tycker jag att det räcker nu, jag vill inte ha fler personer som får mig att känna mig värdelös. Jag har klarat av misshandel, fysisk och psykisk, sexuella övergrepp, abort, se en av mina kompisar begravas, blivit sviken av dom jag trott att jag kunde lita på och faktiskt haft personer som letat upp mig bara för att säga att jag inte förtjänar att leva. Av någon anledning lever jag fortfarande, jag klarade av att ta beslutet att jag heller vill leva än att dö. Jag slutade försöka att ta mitt eget liv. Någonting som jag började försöka med redan innan tonåren. Jag tog mig ur det, och det har gått många år nu sedan jag försökte sist. Ett under enligt vissa, att jag faktiskt efter allt som hänt inte vill ta mitt liv längre. Folk har tagit livet av sig för "mindre". Så att inte bli respekterad eller tagen på allvar svider extremt mycket. För att jag vet hur stark jag är innerst inne. Jag har fortfarande en lång väg att gå. Jag är fortfarande självdestruktiv. Jag lyckades dock för ungefär ett år sedan att äntligen sluta skära mig(fick ett återfall, jag är inte stolt över det). Fortfarande finns det många saker jag måste sluta med för att bli helt "självdestruktiv-fri" men jag är på god väg. Jag har kommit så otroligt långt egentligen nu när jag tänker på det. Så då jag inte fick ett respektfullt bemötande så brast det helt och hållet. Jag skrek. Alla gamla känslor började bubbla upp till ytan. Fy fan vad förbannad jag var, och inte tänkte jag hålla tyst längre! Så jag skrek

Sen stack jag...

Vad som hände mellan då och nu tänker jag inte säga mer om än tack för all hjälp Helium! Maxxa var mysig igår också och idag fick jag träffa Ixa också. Ljuspunkten i mitt liv!

Nåja, tillbaka hos föräldrarna nu. Extrem migrän, spytt blod och hela köret. Tack och lov att jag ska på psyk imorron.

Vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv

Det har gått 2 timmar sedan jag tog medicinen, men jag kan inte sova. Dagen har varit upp och ner och ut och in. Allt gick fel från första början. Samtal kom vid fel tider, kläderna jag tänkte ha var inte rena, så jag stoppa dom i tvättmaskinen och startade den, myste med lilla Maja för att lugna ner mig tills jag inser att jag måste fara för att hinna till min tid på psyk. Kommer dit precis i tid, anmäler mig och sätter mig och väntar. Skötaren kommer inte. Sen kommer en annan och säger att hon ska gå och hämta henne. Då får jag veta att det var ju idag som tiden var flyttad... Jag hade tid klockan 13.00. Men eftersom jag ändå var där så tyckte hon att vi lika gärna kunde köra då. Redan där hade det blivit så tjorvigt att jag helt glömt bort vad jag ville prata om, det som jag har gått och tänkt på i flera dagar. Fick tillbaka förra veckans "test" som inte så oväntat visade på extrema tillits-problem till andra människor och stort distanstagande. Jippie! Eller så inte... Fullt medveten om det, men det är ju inte kul alls på långa vägar. Men vad fan ska man göra. Har man haft med så många idioter att göra är det svårt att lita på någon annan igen. Speciellt dagar som denna. Sen får jag veta att dom vill fortsätta min utredning. PTSD diagnosen kanske inte räcker då. Det misstänks att det finns någonting annat där också, nån annan bokstavsgrej. Då jag får höra det så rasar hela min tillvaro samman. Löjligt, ja, jag vet. Men jag stängde av helt. Där hade dagen redan gått nog mycket fel. Vi avslutar samtalet och jag går därifrån. Jag vill bara hem till Maja, sitta och gråta med henne i knät. Kommer hem och upptäcker att Maja somnat in medan jag var borta. Då brister allting. Hela världen var på väg att gå under.

Efter ett antal rejäla gråt-attacker så försöker jag börja samla mig. Maja fick leva ett långt liv fullt av kärlek, hon somnade in på grund av sin ålder. Det är ju jobbigt ändå, men skönt att veta att hon inte bara blev mystiskt sjuk och dog. Och hela historien på psyk... det blir vad det blir. Jag har det jag har och det kommer inte förändra någonting. Har jag ADD så har jag haft det hela livet, då spelar det ingen roll om det står på ett papper eller inte. Samma om det är ADHD eller Asperger. Eller vad fan dom nu tror att det är! Det kommer inte att ändra någonting i mitt liv, mitt liv kommer att fortsätta som vanligt ändå. Visar det sig att jag har någonting så har jag någonting, har jag ingenting så har jag ingenting. Visst, på ett sätt vore det ju skönt. Det skulle ju förklara så jävla mycket. Humörsvängningar, nedstämdhet, sömnbrist och oförmåga att förmedla mina känslor som liten. En medfödd diagnos skulle ju förklara allting. Annars, gäller det att fortsätta gräva för att hitta vars felet ligger. Då finns det ingen lätt lösning och vad fan ska man göra då? Jag har faktiskt, ärligt talat, ingen aning. Jag har ingen aning om någonting längre, det känns som att mitt liv börjar glida mig ur händerna. Hur kan det hända? På så kort tid? Allting håller på att falla samman.

Men, tillbaka till det där med fortsatt utredning...
Jag lyckades tillslut ta mig samman. Jag menar, jag är utbildad personlig assistent, jag om någon borde ju veta att en diagnos inte förändrar någonting. Absolut ingenting! Jag har nog träffat fler människor med diagnoser som fungerar i samhället än folk utan. Jag gick iväg för att meddela Majas(och Pulvers) förra ägare att Maja somnat in och sen satte jag mig och pratade med Saila ett tag(Saila är hero of the day igen, precis som förra veckan). Så jag sitter och förklarar mina löjliga tankegångar som jag har om att "ifall jag inte gör en utredning så får jag ingen diagnos, då kan jag fortsätta låtsas att allt är bra!" och jag känner bara för att slå mig själv i skallen. HUR JÄVLA DUM FÅR MAN VARA?! Skönt att få prata med någon som lyssnar, det finns inte så många kvar längre. Kommer efter ett tag på att jag har tvätt i maskinen som måste hängas upp. Stressen stiger! Men, självklart glömmer jag bort det några sekunder senare. Går och bokar klipptid istället.
Orkar dock inte fara hem så jag bestämmer mig för att vara kvar på stan istället. I flera timmar! Eller, ja, 3 timmar ungefär. Vandrar runt och runt och runt. Tillslut går jag på Coop för att köpa mjölk och juice och lite andra nödvändiga grejer. Fullt med folk! Jag skojar inte! Jävlat fullproppat! Blä!

Tar mig tillslut därifrån och till frissan. Skönt att bara få sätta sig ner och känna hur rakapparaten glider genom håret och se stora tussar falla till golvet! Åh så välbehövligt det var! Känner mig jättenöjd, bra pris också! Far till mamma och pappa och där börjar den inre kampen med min hjärna igen.
Fy fan vad jag är less på den!
Men nu ska jag försöka sova. Klockan har slagit ny dag för ungefär en halvtimma sedan och jag har suttit och skrivit i 1,5 timmar. Koncentrationen finns inte riktig med längre... jag ger upp! Gonatt!

Kroppen börjar vänja sig

"Sova är tråkigt" "Vila kan man göra när man är död" "Det finns ju så mycket annat att göra än att sova" "Vad fan ska man sova för" "Varför sova när man kan vara vaken"

Känner ni igen det? Typiskt Anna, eller hur? Men det håller på att bli ändring på det. Ja, jag hatar fortfarande att sova. Att hemsökas av mardrömmar varje natt och inte kunna göra någonting åt det. Det är en hemsk känsla av maktlöshet. Så jag hatar fortfarande att sova. Men kroppen börjar vänja sig vid det. Om än jag inte kan sova en hel natt utan medicinen så säger kroppen till att den vill sova. Blev för ungefär en timme sedan blixt-trött. Innan jag kollade på klockan så gissade jag på vad den var. Jag gissade på klockan 10(den tiden jag tar sömnmedicinen) och se på fan, jag hade rätt, nästan, 5 minuter ifrån. Så, kroppen börjar vänja sig vid att sova. Nu ska jag bara hoppas att hjärnan vill vara snäll med mig medans jag sover.

Gonatt!

Nog blir man heligt förbannad!

Idag har det varit en seger att bara ta sig upp ur sängen. Jag har faktiskt sovit bort större delen av dagen. Det var först vid 17 tiden som jag faktiskt steg upp. Mamma fick lov att göra mat åt mig så jag kunde få något att äta. Svampsoppa och rostad macka med ost. Jag är INTE pigg! Men det knepigaste är, jag har ingen feber! Kände mig dålig för någon dag sedan och då hade jag bara 36,1 i temperatur. Idag kändes det som att jag hade minst 39 graders feber, men nä, ligger på 35,8. Normalt ligger jag på 36,4 - 36,8 så båda gångerna har jag legat under min vanliga temperatur. Vad tusan är det här.

Men, jaja, skit i det. För jag är förbannad!

Varför? Ja, ingen i Piteå kan väl ha undgått att höra om det här idag? SÅ OTROLIGT SJUKA MÄNNISKOR DET FINNS!
Fy fan! FY FAN! Usch!
Jag hoppas att dom snart hittas av polisen, men att nån annan hittar dom först och ger dom en rejäl omgång! Den sekunden någon bestämmer sig för att utföra en våldtäkt är den sekunden då dom förlorar sitt mänskliga värde! Om dom så gärna vill ha sex kan dom väl köra upp kuken i sin egen röv! FY FAN FÖR DOM! Hur kan man utsätta någon annan människa för någonting sådant? En oskyldig människa som inte gjort dom någonting. Dom borde faktiskt inte kallas för "våldtäktsmän", för dom är inte män. Dom är fega ynkryggar som är en skamfläck för hela mänskligheten! Jag hoppas att tjejen och hennes kille efter omständigheterna mår bra och kan återhämta sig. Våldtäktsoffer tillhör en av dom största "grupperna" av dom som utvecklar PTSD. Jag hoppas för allt i världen att denna tjejen slipper det helvetet som det innebär. Ingen ska behöva bli utsatt för en våldtäkt, och ingen ska behöva lida av efterföljderna som kommer. Så länge någon inte har gått med på att ha sex, oavsett vilken typ, så ska den lämnas ifred. Ett nej är ett nej, och inget svar alls är också ett nej! Så länge det inte finns ett klart och tydligt ja, så ska man hålla sig borta. Ja, jag reagerar väldigt starkt på det här. Jag har tidigare nämnt händelsen där jag blev upptryckt mot en vägg av en grupp killar och blev sexuellt ofredad av dom. Vad som exakt hände vet jag inte, då min hjärna tyckt att det var en för svår upplevelse att den har förträngt det. Fullt normal reaktion har jag nu fått lära mig. Det har även hänt andra saker, som jag inte orkar ta upp här. Det är någonting som jag bara berättat för Malin, Helium, min gamla kurator och dom på psyk. Just nu behöver ingen annan veta det, jag orkar inte med att någon annan vet det. Det kommer jag kanske aldrig att göra. Så, ja, jag reagerar VÄLDIGT starkt på det här.

Så, jag hoppas verkligen att ynkryggarna hittas och får vad dom förtjänar!

I still haven't found what I'm looking for

Varit en hyfsad lugn dag idag, legat och läst lite och sett film. Börjat på en ny mössa också, vad är det med mig just nu med att göra mössor? Har bara småpillat på den än så länge så den är långt ifrån klar.

Varit på middag(egentligen frukost) hos farmor och farfar och lekt med mina kusiner också. Dock tog den mentala orken slut ganska snabbt och jag orkade inte så mycket mer. Satte mig och skrev med Helium ett tag och sakta men säkert började hjärnan komma igång igen. Fick dock ett av mina typiska "förflyttningsbehov". Ett flyktbeteende som jag allt för ofta ger vika för. Är jag hos mamma och pappa måste jag förflytta mig till moster(oftast, ibland hem), är jag hos moster måste jag förflytta mig hem och är jag hemma måste jag förflytta mig till mamma och pappa. En evig flykt från det ena stället till det andra som min hjärna bestämt sig att jag måste genomföra. Det hela slutade med att jag for hem. Maja var vaken och igång så jag satt med henne ett tag och lugnade ner mig. Tog sedan min gråt/tröst/kram-ärta och for till mamma och pappa. Ärtan är väldigt stor så jag kan inte dra med den hur som helst. Men just nu känner jag att jag behöver den här. Här är en bild på den så ni kan se hur stor den är, har lagt en vanlig tändare brevid den så ni kan jämföra

Ganska stor va? Borde ju egentligen ha någonting i fickformat som jag kan ha med mig hela tiden, men jag har inte hittat någonting än. Har testat flera olika saker men ingen har riktigt funkat. Så jakten fortsätter. Borde verkligen ha någonting som jag kan ha med mig överallt. 

Nu håller kroppen på att få frispel. Rycker överallt och jag kan inte vara stilla. Dags att ta medicin och lägga sig och sova

Mycket idag

Imorse när jag vaknade tänkte jag såhär:
Idag ska jag först till psyk. Det tar en timme.
Sen ska jag förbi på banken. Med kort kö tar det bara någon minut.
Då hinner jag komma hem till moster runt 11.30 för att leka med valpen i några timmar.
På psyk kommer vi att gå igenom testet från förra veckan. Jag vet att resultatet kommer att vara splittrat.
På banken ska jag bara ha 2 papper som visar att typ inget har hänt på mina konton sen sist.
Sen är det bara lek och skoj.

Så blev det ju inte riktigt. Istället blev det såhär:
Testet såg skrämmande ut. Det fanns nästan ingen balans och jag är faktiskt helt splittrad. När det kom till mitt kontrollbehov(främst självkontroll) så räckte inte ens deras skala till. Jag låg långt utanför och jag börjar inse att det nästan är sjukligt. Det är som en grej att jag håller reda på mina egna saker och tider. Men att jag ibland håller reda på andras också, det funkar inte riktigt. Nog för att dom flesta är tacksamma när jag hör av mig och påminner dom om det där mötet dom skulle på, men det är ju inte riktigt ett hälsosamt beteende. Jag förstår att min extrema kontroll faktiskt är anledningen till att jag fortfarande lever idag och det är jag glad för. Men jag behöver den inte längre, för resultatet blir nu att då jag inte har koll börjar jag må jättedåligt. Jag måste kunna släppa på det.
Sen blev det att sitta och prata om jobbiga saker. Det tog inte länge innan tårarna började rinna och jag visste inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag menar, hur ska man hantera så hemska saker som har hänt, när man inte ens haft en chans till att ändra dom? Jag har inte haft någon som helst kontroll över situationen, och jag kommer aldrig att få något svar på varför det hände. Ja, där kom en del av mitt kontrollbehov in igen.
Ytterligare ett test har gjorts för att se hur jag fungerar i relation till andra människor. Ska bli intressant att se vad det säger.
Men, vid 11 var vi klara. Ganska prick en timme, jag följer min tidsplan som just idag kändes extra viktig.

Jag far på banken och det är kort kö. Jag kommer snabbt fram till kassan och ber om utdrag från kontona från den 29 augusti fram till idag. Jag får höra av kärringen i kassan: "Ja, här har det inte hänt mycket". Men hon skriver u två papper och jag tar dom och går. Börjar kolla på papperna och det ser fel ut. Inser att hon har tagit ut kontoutdrag för 2 år tillbaka, inte dom 3 veckorna som jag behövde. Gick förbi Saila och berättade om det och gick sedan tillbaka för att få rätt papper. Får då samma kärring och förklarar att jag inte vill ha kontoutdrag för dom senaste 2 åren, bara sen den 29 augusti. Hon undrar varför det inte duger med dom papperna jag har fått. Så jag säger att jag bara vill ha från den 29 fram till idag, det var det jag bad om och det har aldrig varit något problem innan. Jag tänker inte lämna in mina kontoutdrag för dom senaste 2 åren till soc, varför ska jag göra det? Dom har mina kontoutdrag för dom senaste 4 - 5 månaderna, det räcker för dom. Men kärringen tycker att jag ändå ska lämna in dom papperna som hon skrev ut först, dom som var fel. Så jag sa att det tänkte jag inte göra. Jag bad om kontoutdrag för en viss period, då ska jag ha kontoutdrag för den perioden. Hon börjar då klaga på att jag slösar deras tid med att tjorva och att det kostar pengar för dom att skriva ut massa papper. Så då sa jag åt henne att om hon hade gjort rätt från början så hade hon ju inte behövt skriva ut fler papper. Hon blir då tyst och stirrar surt på skärmen. Hon säger att jag kan ju lika gärna lämna in dom papperna som jag redan har fått, soc bryr sig inte om att dom går 2 år tillbaka i tiden, hon sa "Det är bar någonting som du har fått för dig. Det är bara någonting som du har fått i din skalle" Ursäkta... VAD FAN SA DU? Är det så man säger till sina kunder? Är det så man säger till någon som låter en ta hand om ens pengar? NEJ! NEJNEJNEJNEJ! Ursäkta, men först gör du fel, sen snäser du åt mig, är otrevlig och till råga på allt vågar du förolämpa mig? En av bankens kunder! Vad fan vore banken utan kunder? INGENTING! Jävla kärring! Sen kan hon ändå inte ge mig rätt papper! Inkompetenta idiot!
Går tillbaka till Saila för att berätta vad som har hänt och om hon vet vars jag kan vända mig för att lämna ett klagomål. Hela dagen har ju som redan gått åt helvete så jag kan lika gärna utsätta mig för den extrema psykiska påfrestningen som det faktiskt är för mig att göra såna saker. Saila följer till banken och tar mig till den bakre delen där jag får träffa en trevlig kvinna. På bara några sekunder så får jag rätt papper utan tjorv. Jag berättar även vad som hände och att jag vill lämna det som ett klagomål. Där försvinner all ork jag hade kvar och jag började brytas ner och gråta. Klagomålet kommer att tas upp och den trevliga kvinnan ber om ursäkt för vad jag råkat ut för. Jag och Saila pratar ett litet tag så att jag får lugna ner mig och sen far jag iväg till valpen.

Kommer fram till moster en halvtimme senare än vad jag hade tänkt. Tidsplanen sprack totalt. Och som dom flesta som känner mig vet så är jag en otrolig tidspessimist. Jag ska alltid vara MINST 10 minuter före. Det är minimum. 15 minuter är ganska lagom. 20 minuter, då kan jag vara lugn.
Men, man kan inte vara på dåligt humör med lilla Ixa. Hon blev så glad att hon inte visste vad hon skulle göra först: Äta, dricka, pissa, skita eller hälsa. Vilket som vanligt resulterade i en fin dans som slutade med att hon gick och pissa, hälsade, sket, åt och sen drack innan det var dags att hälsa lite till. Skickade iväg ett sms till mamma om vad som hänt på banken och hon ringer upp mig och säger att jag ska avsluta mina konton. Vi pratade om det idag på psyk, men då var det för att minska stressen av att behöva besöka banken varje månad för kontoutdrag. Kontona på Handelsbanken kan jag ju skriva ut kontoutdrag för själv. Självklart tänkte jag ju på det, och jag hade tänkt fara in på måndag och fixa det. Man efter att jag hade pratat med mamma kände jag att det var lika bra att göra bort det på en gång. Fortsatte att leka med Ixa och träna henne i nån timme och sen for jag till banken.

Jag hade nästan hoppats att jag skulle få kärringen så jag kunde säga att jag avslutade mina konton på grund av hennes beteende och berätta att jag lämnat ett klagomål på hur hon behandlade mig. Men fick en annan istället. Jag var så slut psykiskt så jag kände att utan ilskan som jag skulle få av att se kärringen i ögonen så skulle jag inte orka ta det hela. Så den striden med hon i kassan fick jag strunta i att ta. Fast hon hade faktiskt kommit över då jag pratade med kärringen andra gången och sa att jag inte kunde få dom papperna som jag skulle ha. Men hon var jag inte arg på, inte på samma sätt. Hon hade inte förolämpat mig.
Men, för att göra en lång historia kort: Sparbanken förlorade en kund idag.
(Go Handelsbanken! Yay!)

Gick sen förbi Saila och flummade på. Fick en ballong som jag satte fast i mössan och gick runt som en levande reklamskylt. Jag såg heltokig ut, men jag behövde få skratta. Och se allas miner då jag gick förbi och dom försökte hålla sig för skratt, ja, jag fick mig ett gott skratt. Gick förbi på Body Shop och gav personalen där ett gott skratt också. Behövdes många skratt efter den dagen som varit.

Bestämde mig för att dom sista pengarna från sparbanken skulle brännas på någonting totalt onödigt, så jag gick till Willys och köpte chips och cola. Så nu är dom pengarna borta, för gott! Eller ja, inte riktigt. Orkade knappt äta chipsen och dricka colan idag, så jag får ta resten imorron. Då är dom borta för gott!

Dagens grej: Var väl ett tag sedan jag gjorde en sån här. Men denna kommer att ha anknytning till inlägget.
Jag vet att jag är väldigt flummig, och att jag ofta säger att jag inte har någon aning om vad jag gör och varför jag gör det. Men oftast är det en lögn. Jag har stenkoll på allt runt omkring mig. Jag spelar ofta ovetande, men vad ni inte vet är att jag har ögon i nacken och mina öron är som paraboler som tar upp alla ljud runt omkring mig. Ofta vet jag saker långt innan folk berättar dom, för att jag på avstånd redan har sett och hört dom. Inte alltid, men väldigt ofta. Även när jag flummar runt är jag ofta helt kontrollerad. Jag är inte så avslappnad som jag verkar. Någon enstaka gång kan jag vara det. Men ni ser inte vad som föregår inne i min skalle. Där jobbar hjärnan på för fullt. Om jag gör någonting, så finns det nästan alltid en baktanke med det.
Fan, jag måste verkligen släppa på mina kontrollbehov.
Det är även därför jag hatar att sova. Drömmarna har jag ingen kontroll över. Dom är oftast skräckinjagande och hemska, men jag kan inte göra någonting för att kontrollera dom. Tro mig, jag har försökt...

Alla beslut är inte lätta att ta

Nu får folk tycka att jag är självisk, men jag kommer inte längre att göra saker för andra. Mitt fokus kommer framöver bara ligga på mig själv. Dom som jag känner förtjänar en förklaring av mig för mitt beteende framöver har fått det, ärligt talat kommer jag faktiskt skita i att förklara för dom andra. Detta gäller förstås inte alla, men dom flesta. Det är slut med den Anna som mitt i natten cyklar nästan en mil i en snöstorm för att trösta någon som har bråkat med sin pojk-/flickvän eller som släpper allt hon har för händerna och far iväg till någon som blivit dumpad. Helt slut, hon finns inte kvar längre. Det fanns för många som utnyttjade den delen av mig, och ärligt talat, dom flesta som gjorde det var inte värda besväret. Dom gav aldrig någonting tillbaka.

Nej, detta betyder inte att jag kommer att överge och sluta finnas till för mina vänner. Men jag kommer att finnas till på mina egna villkor. Mitt fokus kommer att ligga  på mig. Jag kommer att umgås med dom som jag känner att jag får ut positiv energi av. Jag kommer att umgås med dom som jag känner att jag kan vara positiv med. Eller med dom, som verkligen, verkligen, VERKLIGEN kan förstå vad jag går igenom.

Efter att spenderat så stor del av mitt liv med att försöka vara alla till lags är inte detta ett lätt beslut att ta. Men jag måste ta det, och jag måste ta det nu. För annars kommer jag helt att förlora mig själv i alla andras liv. Så många som tagit all min personlighet ifrån mig och sen hävdar att dom vet vem jag är. Men om sanningen ska fram så vet dom inte vem jag är, jag vet inte ens själv vem jag är. Det måste jag ta reda på. Det kan jag inte göra med folk som håller mig fast i deras värd och i det förflutna. Den Anna var ett skal, någonting jag var tvungen att använda för att överleva. Men hon är tom på insidan, hon är sönderslagen och förstörd av allt som har hänt. Jag har ingen användning för henne längre. Jag kan inte bli fri förrän jag gjort mig av med henne. Hon som till och med tvivlar på sig själv. På att sakerna hon varit med om faktiskt har hänt, även fast hon vet. Alldeles för länge har jag använt henne som ett skydd för att hålla mig själv åt sidan. Men nu är det dags att jag lär känna mig själv. Som jag är, utan all den yttre påverkan som alla fyllde den gamla Anna med för att forma henne till det dom ville att jag skulle vara.

Så, Anna, det ska bli intressant att lära känna mig!

Oj vad liten texten blev. Men klicka på bilden så blir den nog större

Dags att bli filosofisk igen

Suttit och tänkt på det här ett tag nu. Detta inlägg är väl mest riktat till dom som är runt min ålder och yngre. Varför har folk så bråttom att bli vuxna? Varför vill folk ses som äldre än vad dom är? Kan vi inte bara acceptera våran ålder? För, let's face it, våran mognad och våra erfarenheter har sällan någonting med våran ålder att göra. Och ibland har inte mognad och erfarenheter någonting att göra med varandra heller! Man kan vara jättemogen även fastän man inte har en hel massa erfarenhet av olika saker i livet och man kan vara extremt omogen fastän man har otroligt mycket erfarenheter, ibland väldigt hemska såna, av livet. Men, det säger inte att man är äldre än vad man är. Man är inte vuxen för att man tagit sig genom helvetet och tillbaka, man är fortfarande ett barn/en ungdom. Varför kan inte folk bara njuta av det? För sen när man har blivit vuxen, finns det ingen återvändo. En viktig sak som min skötare brukar säga till mig är: Det är jobbigt att bli vuxen. Då känner jag, tack och lov att jag inte är helt där än! Fy fan så skönt att jag inte är vuxen! För det kan fan inte vara lätt. Det är nog jobbigt att hålla koll och betala räkningar och få brev från olika myndigheter som man inte förstår sig på. Men som ung finns det, som jag känner det iallafall, fler som är villiga att hjälpa en. Som vuxen förväntas man ju klara allt sådant själv. Det är läskigt att tänka på.

Så varför inte njuta? Varför inte vara glad och nöjd över att vi är unga? Ta tillfället i akt nu, för när tiden är förbi så kommer den aldrig tillbaka. Sluta stressa och sträva efter vuxenlivet, sluta låtsas att du är någonting som du inte är. Visst, du kanske känner dig vuxen, men det betyder inte att du är det. Du är så gammal som du är! Och när du är gammal och grå så kommer du att se tillbaka på din ungdom och undra varför du slösade bort den på att försöka vara vuxen. Istället för att njuta av att vara ung.

Jag är glad att jag inte är vuxen än. Jag försöker att varje dag uppskatta att jag bara är 23 år, jag har fortfarande lite tid på mig att vara "ung-och-dum" och njuta av det.

Så, sluta låtsas vara någonting som du inte är

Inte skrivit på ett tag nu

Vet inte varför det inte har blivit av. Har ju tänkt på det flera gånger då jag suttit vid datorn, men det har bara inte blivit.

Livet fortsätter som vanligt. Nog för att det nu mest består av passa hundar, se film och sova. Kanske inte så spännande? Men det får duga, orken finns inte att göra så mycket mer. Som jag skrev tidigare så är september inte den enklaste månaden att ta sig igenom. Men nu är det inte länge kvar! 13 dagar om man räknar med idag.

Men, sen sist har jag virkat en hel del. Har gjort 3 st mössor. Första blev konstig, andra en vintermössa och den tredje blev jag faktiskt väldigt nöjd med.

Vad ska man göra?

Har en sån där jobbig känsla av att vara fången i min egen kropp just nu. Jag blir så rastlös och frustrerad att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Ena sekunden vill jag ut i skogen och nästa sekund klarar jag inte ens av att ställa mig upp. Jag känner hur hjärnan jobbar på och tänker, men jag kan inte få tag på tankarna. Att kunna existera och bara vara, njuta av varje sekund, varför ska det vara så svårt? Koncentrationen finns inte heller. Det finns så många saker jag vill göra, men allt tar bara stopp. Vars finns orken till att göra någonting alls?

Hanna

"Det har gått 5 år nu, 5 år med frågor som aldrig fick något svar, 5 år med frågor som aldrig kommer att få något svar. Jag saknar dig fortfarande lika mycket som jag gjorde den dagen vi fick veta att du inte längre fanns kvar hos oss, det har fortfarande inte gått en enda dag då jag inte har tänkt på dig. Jag förstår att du gjorde det du kände att du behövde göra för dig själv, jag önskar bara att det för dig hade funnits ett annat sätt, ett sätt så att du hade kunnat vara kvar hos oss. Du gjorde det inte för att någon annan skulle få lida, du gjorde det för att du skulle få sluta lida. På något märkligt vis så går livet vidare ändå, solen kommer att fortsätta stiga upp över nya dagar för oss som är kvar och vi får göra vårat bästa för att leva dom... Om än vi aldrig kommer att bli hela igen efter den dagen då du lämnade oss. Men, jag kommer aldrig att sluta älska dig, tack för den underbara men allt för korta tiden vi kände varandra"

I vanliga fall brukar jag alltid denna dag skriva om vad som hände mer exakt, denna dagen och dom kommande 2 dagarna för 5 år sedan, men eftersom jag skrev det i förra inlägget så har jag bestämt mig för att jag inte ska göra det i år. Istället tänker jag skriva om en vintermorgon som jag aldrig kommer att glömma.

Det var ju alldeles på tok för tidigt för att man skulle vara på skolan den tiden. Men, det sket ju jag i. Jag tror att jag hade tänkt att fara dit för att spela lite piano innan vi började, första lektionen var en drama-lektion. Då jag kommer till skolan så står Hanna där ute och röker. Hon hade sett fel på klockan och tagit den tidigaste bussen, det var iallafall vad hon sa. Vi stod och pratade till strax innan cafeterian öppnade, ingen av oss hade ätit frukost innan så vi skulle gå och köpa. Men utanför satt ett gäng fordonskillar. Vi började skoja och skämta med varandra om att vi inte vågade gå dit för att dom verkade vara så läskiga. Tillslut så fick vi ändå våran frukost och vi gick ner och satte oss utanför klassrummet. Åsa, som var våran drama-lärare kom förbi och låste upp klassrummet åt oss så vi fick vänta där inne istället. Vi tog några madrasser och lade oss på golvet och pratade och skojade på tills lektionen började och alla andra kom dit. Vad det var vi pratade om vet jag inte exakt, inte heller vilken veckodag det var(det går väl att kolla något gammalt schema egentligen för att ta reda på det). Men, jag kommer ihåg hur kul vi hade det den där morgonen. Det är det minnet jag kommer att bära med mig av Hanna, hur vi låg på golvet och skrattade. Inte då jag såg henne sista gången, då hon gick iväg med ögonen fyllda av tårar. Den skrattande och humoristiska Hanna som vi alla älskade, och fortfarande älskar

Ny månad, nya tag

Så har det blivit september. Har verkligen  både hat och kärlekskänslor för denna månaden. Naturen är helt underbar! Värmen börjar försvinna och det är mer lagom temperatur ute. Det är mörkt hela kvällarna men ljust på dagarna, perfekt balanserat! Åh vilken underbar månad!

Men sen kom det. Denna månad för 6 år sedan gjorde jag ett av mitt livs största misstag. Det hemsöker mig fortfarande i mina drömmar på natten, och det räcker inte med det, det hemsöker mig under dagarna också! Sist det hände var för bara 3 timmar sedan. Fick slänga ifrån mig boken jag låg och läste för att det kom över mig så plötsligt, kunde inte andas, kunde inte sluta skaka... Fy fan för allt det där! Då har det ändå gått snart 4 år sedan jag tog mig ur det. Fortfarande kämpar jag med att inse vad som faktiskt hände. Jag har så länge intalat mig själv att det faktiskt inte var så farligt. Jag hör ju själv hur löjligt det låter att tänka så, speciellt då jag vet vad som egentligen hände. Men samtidigt finns den där lilla rösten inom mig som säger att det inte alls var så illa, just nu skriker den åt mig att sluta upp med det här, sluta upp med att säga hur hemskt det var. Men det funkar inte så längre, den rösten är egentligen inte min och det enda den gör att är att överrösta min egen röst. Hade det inte varit för den där septembernatten hade jag nog varit på ett helt annat ställe i livet. Det kanske bara är jag som inser det, men så är det.
Sen har vi det sorgliga datumet 6/9 -08 och dom 2 dagarna efteråt. Nu på fredag är det 5 år sedan underbara Hanna lämnade livet. Det har fortfarande inte gått en enda dag utan att jag tänker på hon. Jag kommer fortfarande ihåg sms:et jag fick dagen efteråt av Kajsa och hur jag försökte intala både mig själv och henne att Hanna inte var död, utan att det var bara ett falskt rykte(det hade ju inte varit första gången). Sen kom dagen efter då jag blev så lättad då jag kom till skolan och allt verkade normalt, jag skickade till och med ett sms åt Kajsa och sa att allt var som vanligt. Sen kom Malin och Sanna precis innan lektionen började och såg väldigt oroliga ut. Dom bad att få prata med läraren och sen sprang dom fram och tillbaka under hela lektionen. Jag kommer ihåg hur paniken började gripa tag om mig. På hela lektionen hann jag bara skriva 2 meningar. Jag förstod vad som hänt när jag hörde dom prata om att dom ringt "hennes pappa" men jag vägrade att acceptera det innan jag var säker. Jag frågade om något hänt Hanna och berättade om sms:et jag fått kvällen innan men dom valde att inte säga någonting. Då var jag självklart sur på dom för att dom inte berättade, men i efterhand så har jag insett att dom bara ville skydda mig från det hela ett litet tag till. Sen då alla var på plats i klassrummet då lektionen skulle sluta berättade läraren det, jag ser det fortfarande framför mig. Jag kommer ihåg vartenda moln som fanns på himmelen utanför fönstret, alla löven på träden, vart enda ord läraren sa: "Jag har någonting tråkigt att berätta. Hanna... är död"
Hon hann inte ens avsluta meningen innan jag bröt ihop. Så många timmar av förnekelse, och helt plötsligt tjänade det ingenting till, det gick inte att förneka längre. Hon var verkligen borta. Strax efteråt gick Kajsa förbi då vi satt nere i sofforna, det är någonting annat som jag aldrig kommer att glömma, blicken som fanns i hennes ögon då hon såg oss. Alla orden snurrar fortfarande runt i min skalle. Och den som jag just då behövde ha vid min sida, sa att det inte var nog viktigt för att jag skulle "slösa hans tid". Efteråt fick jag även veta att en av dom som jag kallade för vän gick runt och sa att enda anledningen till att jag drog mig undan från andra människor under den perioden var för att jag ville att folk skulle tycka synd om mig. Fy fan för henne! Så, där sa jag det! FY FAN FÖR HENNE! Undra hur hon skulle reagera om en av hennes vänner dog? Jag tror inte att hon skulle vara så sugen på att umgås med en hel massa folk då.
Jag kan inte ens börja att beskriva hur mycket jag hatar denna månad!

Dagens grej: Jag vet att jag är lite av en vetenskapsnörd ibland, vill att allting ska ha en vetenskaplig förklaring o.s.v. Jag är inte vidare religiös heller. Finns det någonting så finns det, finns det ingenting så finns det ingenting. Men jag tror faktiskt på det "övernaturliga". Det är sant, det gör jag faktiskt. Jag har till och med gått en tarotkurs

Måla, måla

Har spenderat gårdagen och dagen med att måla. Väggarna och tacket är ju vita så det blir lite tråkigt i längden. Speciellt när man är van vid dom blåa väggarna i lägenheten och den lila fond-väggen(är det så det stavas?) med vita blommor på. Så jag började måla, skriva och måla. Inget komplicerat, bara några fina och tänkvärda citat och ett litet meddelande jag fått från en kompis. Så har jag bara täck papperna med färg.

Så blev det! Började först sätta upp dom på dörren men jag tyckte att det blev lite trångt. Så jag satte dom på väggen istället.

Dagens grej: Oj, kommer inte riktigt på någonting bra... så jag får nog vara lite tråkig. Jag är beroende av Snickers

Och så hann det bli lördag

Ja, det hann bli en ny dag. Finns faktiskt inte så mycket att säga. Eller, det finns massor, men ingen ork. Imorron, eller idag, blir det en riktig lat-dag. Ska göra absolut ingenting. Ni får inte ens en "dagens grej" idag. Gonatt

Känner egentligen inte för att skriva...

Känner egentligen inte riktigt för att skriva just nu. Hade det inte varit för Mixa hade jag nog inte ens tagit mig upp ur sängen imorse. Dom där underbara bruna ögonen kan sudda ut nästan alla problem ur världen för ett tag. Jag har fått hem mitt papper på sjukskrivningen nu och diagnosen har blivit satt. PTSD och sömnstörningar. Alla dessa förbannade mardrömmar, tänk om det gick att sova utan att drömma. Eller om man fick välja sina drömmar. Jag har flera gånger försökt att se till att inte få mardrömmar på nätterna. Sett till att ha blivit helt uppslukad av en bok eller serie under hela dagen för att bara ha det på hjärnan när jag somnar, men det funkar väldigt sällan. Nu var det ett tag sedan jag fick sova i lugn och ro ordentligt. Kan jag inte bara få drömma om hundar, skogar, ängar och berg? Hoppas på att få sova i lugn och ro inatt. Måste faktiskt erkänna att jag fuskar lite inatt. Kommer inte kunna sova av mig själv, så jag tar faktiskt och fuskar nu. Börjar bli tungt att lyfta händerna nu. Tur att jag har så pass stora händer då att jag inte behöver flytta dom över tangentbordet då jag skriver. Men nu får jag nog ta och skynda mig innan jag somnar med datorn igång.

Dagens grej: På tal om att jag brukar se till att bli helt uppslukad av serier eller böcker för att lite kunna styra vad jag ska drömma under natten så kan jag ju passa på att erkänna att det finns en serie som jag följer. Eller, just nu är det paus mellan del A och del B i 3:e säsongen, men jag, jag följer den(även fast det är paus, ni förstår vad jag menar). Har varje vecka väntat på att nästa avsnitt ska släppas i USA så jag kunnat se det på internet. I tisdags på morgonen såg jag sista avsnittet av säsong 3 del A. Och serien? Teen Wolf

Mysko

Dagen började ju inte så normalt. För det första var jag SVINTRÖTT! Jag! Trött på morgonen! Det händer ju typ... aldrig!

For till vårdcentralen för att ha en läkare att kolla på min arm och skriva ett papper som ska till försäkringsbolaget senare. Så jag satt där och allt han pratade om var min sjukskrivning. Fattade inte riktigt vad han höll på med. Så tillslut sa jag till han: "Du vet väl att jag är här för att du ska kolla på min arm, där jag blev biten"
Han blev jätteförvånad och började kolla igenom min journal och insåg sitt misstag. Blev väldigt mysko stämning. Han hade helt missat att kolla varför jag kommit dit. Men tillslut löste det sig iallafall.

Efter det var det att passa hundar och ringa massa telefonsamtal. Folk är ju omöjliga att få tag i ibland. Det hela slutade med att jag kommer bli tvungen att ringa fler samtal imorron och i övermorgon.

Tillslut blev det äntligen kväll och jag fick se min favoritserie! Tog mig knappt upp ur soffan när avsnittet var slut för att jag skrattade så mycket. Underbart!

Dagens grej: Jag har faktiskt telefonfobi. Om någon ringer mig utan att jag är beredd på det så får jag panik. Det är ju en annan sak om någon säger att dom ska ringa en viss tid. Då klarar jag av det bättre. Men om någon ringer annars, full panik! Är inte så vidare förtjust i att ringa till folk heller, vissa går det bättre att ringa till än andra. Sms är underbart! Missade samtal är rena rama mardrömmen! Speciellt om jag inte känner igen numret eller om det är dolt nummer. Missade ett samtal från dolt numer en gång då jag åkte buss till Umeå. Hela resan var som att vara i helvetet efter det. Då jag varit i Umeå i någon timme blev jag uppringd av PT och fick veta att det var dom som ringt tidigare, alltså inget farligt alls.

Allt var enklare förut

Varit hos mormor och morfar idag. Satte mig som vanligt på altanräcket, brukar oftast sätta mig där då vi är ute på altanen. Jag och mormor började prata om hur enkelt det var att underhålla mig och syrran då vi var små. Vi brukade sitta på altanräcket och låtsas att det var hästar. Fick vi varsin handduk kunde vi springa omkring på gården i en evighet och låtsas att vi var fjärilar. En vattenspridare blev en port till en magisk värld och höjdpunkten var att klättra upp på garage-taket och ha picknick. På vintern behövdes bara en spade.

Nu för tiden så ska dom flesta barnen ha all den senaste tekniken för att vara nöjda. Dom klättrar inte i träd, dom spelar spel på en surfplatta. Dom rullar inte ner för gräskullar, dom leker med sina föräldrars telefoner(vissa har till och med egna telefoner). Dom leker inte kurragömma, dom sitter och spelar dataspel. Dom gör inte snögrottor, dom spelar tv-spel. Ska dom göra någonting annat än det så krävs det oftast dyra leksaker för att dom ska gå med på det. Vad är det som är så fel med att klättra i träd(okej, jag var inte så duktig på att ta mig upp till första grenen, men sen var jag faktiskt ganska duktig på att klättra)?

För att demonstrera lite så fick jag en potatis av morfar. Den stoppade jag in i en servett och gjorde till en svan(video). Det var nog för att hålla mig road. Tyvärr räcker inte det för många av dagens barn. Det är synd, dom går miste om så mycket! Men som tur är finns det ju faktiskt några vettiga föräldrar också som faktiskt lär sina barn att leka i "den verkliga världen".

Dagens grej: Jag sover faktiskt med mina kaniners gamla filtar. Dom är tvättade några gånger kan jag ju tillägga. Men, ja, jag sover med dom.

Underbar film!

Sitter och ser på Jurassic Park. Det var ett tag sedan jag såg 1:an sist, så det var på tiden. Tyvärr klarar jag oftast inte längre av att se en film i sträck. Igår kunde jag se 1,5 timme av The Hobbit. Det tog 5 timmar, sen gav jag upp. Nu har jag sett 1 timme och 40 minuter och det har tagit ca. 3 timmar. Det är ganska frustrerande, men det finns inte så mycket annat att göra. Fördelen är ju att jag har börjat älska reklam-pauserna på tv:n. Då behöver man inte koncentrera sig hela tiden och så kan man gå och pilla på med annat.
Blev ju dock jobbigt igår mot slutet av filmen då jag bara klarade av att se 2 - 5 sekunder åt gången. Då gav jag upp. Tur att det bara är tillfälligt. Saknar lite att kunna se film i flera timmar i sträck. Men, det går nog snart över så jag kan återvända till min filmvärld.

Dagens grej: Jag är ju inte den som är känd för att lyssna på typisk pop-musik. Speciellt inte pojkband från 90-talet. Men, Jag lyssnade faktiskt på 2 st, *NSYNC och Five. Ja, kanske inte så konstig då jag var mellan 8 - 11 år. Men, här är grejen, jag lyssnar faktiskt fortfarande på Five. Någon gång då och då även på *NSYNC. Helt ärligt tycker jag faktiskt att dom är bra. Även om det kändes lite konstigt där ett tag då Five återförenades med bara fyra medlemmar, men jag har börjat vänja mig vid tanken och dom funkar faktisk som en kvartett också.

Det var ett tag sedan nu

Har inte haft så mycket fokus på att sitta och skriva på senaste tiden.

Det går iallafall framåt för mig, om än det går väldigt sakta. Har blivit sjukskriven nu åtminstone till slutet av hösten, risken finns att det blir längre. Lät så iallafall på läkaren. Bilden har börjat klarna för dom och det verkar som att det är PTSD som är problemet och att även det har sin effekt på sömnen. Men nu ska jag försöka koppla bort det ett tag. Nu har jag några lugna månader på mig att faktiskt börja städa upp i mitt liv ordentligt. Det kommer bli en storstädning kan jag säga, med början på internet. Började redan för ett tag sedan med att radera mitt VF-konto. Tätt efter det följde DF-kontot och tillslut även iFokus-kontot. Gamla hemsidor som jag suttit och byggt upp för skojs skull är också borta. Mitt gamla YouTube-konto är också borta nu och ersatt med ett nytt. Mitt "vanliga" MySpace-konto är också borta, musikkontot finns självklart kvar.
Fanns så mycket gammalt skräp där som jag inte behöver ha kvar i mitt liv. Det finns fortfarande mycket kvar att rensa ut. Men det kommer nog ta ett tag innan det är klart. Hela livet ska städas ur, hela livet måste städas ur. Annars kommer det här aldrig att funka. Sen får jag se vars jag hamnar när allt detta är över.

Jag ska även försöka att sluta hålla tyst om saker som jag hållit tyst om av olika anledningar. Saker som jag skämts över eller som jag(förhoppningsvis bara) trott att folk kommer att döma mig negativt för. Så, tycker ni det är muppigt, knäppt, mesigt eller skämmigt, så synd för er! Ska försöka lägga upp en grej per dag, som dagens grej. Vissa grejer vet ju vissa av er redan om, men alla gör inte det

Så här kommer den första:
Dagens grej: Ja, jag är faktiskt bisexuell. Frågar någon så svarar jag ärligt, men ibland är jag lite försiktig med vem jag säger det åt. Det har faktiskt hänt att jag har blivit jagad efter gatan på grund av det(jag på cykel och dom i bil). Cykeln fick sig även en omgång på en parkering en gång. Hittade den på marken med handbromsen böjd, plingan förstörd och växelplattan borta(hade HBTQ-klistermärken på cykeln). Ena stänk-skyddet hade även blivit förstört. Så av den anledningen har jag varit lite försiktig med vilka som har fått veta.

Skriva annu mer

Så, nu har den andra delen av denna novell publicerats. Lite kortare blev den eftersom det var ett lite roligare ställe att sluta på än där jag egentligen hade tänkt att sluta. Ska bli intressant att se vad som händer dom kommande veckorna. Jag har ju en plan på hur detta ska sluta, men jag kan ju jävlas hur mycket som helst med karaktärerna under tiden. Jag kan ju säga att jag tänker jävlas med dom... MYCKET! Hahaha! Får se till att ta ut alla mina aggressioner på dom nu när jag har chansen.

Annars har jag inte gjort så mycket. Varit med Helium i onsdags och skojat på, och så såg vi på bra filmer.
Torsdags hamnade jag hos min kusin på kvällen och såg film och igår var det först psyk, sen hem till kusinen och så for vi till mormor och morfar. Så det har varit ganska bra. Om man räknar bort den där ångesten som hela tiden dyker upp utan orsak så har det varit jättebra.

Men nu blir det en lugn helg!

Skriva, skriva, skriva

Har ju inte skrivit här sen i fredags. Passade Maxxa och Axana hela helgen. Oj så kul det var! Hade även fått hem en ny bok i fredags, som jag läste ut under lördagen. Att läsa en bok på två dagar är kanske inte så märkvärdigt, men det fanns en tid då jag kunde läsa 3 böcker på 2 dagar. 1,5 bok per dag. Nu har det tagit minst 1 månad att läsa varje bok jag har börjat med. Koncentrationen finns inte längre. Men jag blev otroligt glad över att jag läste ut den så snabbt. Väldig bra var den också, intressant skrivet.

Igår och idag har jag suttit och skrivit, skrivit, skrivit. Tänkte ge mig på att försöka skriva klart novellen jag la undan för 7 månader sedan. Föregångaren till den novellen är jag inte alls riktigt nöjd med. Tänkte alldeles för fort då jag skrev den så många saker som fanns i mitt huvud hann aldrig skrivas ner. Till mitt försvar så skrev jag den när jag började att bli som sämst. Jag hade varit dålig i ett halvår, men det var först då som det bröt ut ordentligt. Så den här gången försöker jag ta det lite lugnare. Jag delar upp den i olika delar och publicerar dom eftersom, så är jag noga med att läsa igenom alla delarna flera gånger så dom åtminstone är hyfsat logiska. Får se vars det hela slutar, om jag klarar av att skriva klart den här novellen eller inte.

Jag tror jag är kär

Har för 3 timmar sedan lämnat iväg sista valpen som sålts. Nu är det bara jag, Maxxa och Axana kvar. Det kommer vara vi 3 under hela helgen. Ångesten har varit extrem sedan i tisdags och där ett tag visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Då det var riktigt som värst kunde jag inte äta på 30 timmar, det får jag betala för nu. Åt första ordentliga måltiden för ett tag sedan(åt samtidigt som hundarna) och det tyckte inte in mage om. Men Axana står och väntar på mig och tröstar mig när jag nästan börjar gråta av kramperna. Hon är så otroligt fin! Jag tror jag håller på att bli kär! Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, hundar är underbara! En liten hundvalp som inte ens är 3 månader gammal som ligger i mitt knä och puffar på min krampande mage med sin lilla nos och tittar rakt in i mina ögon som för att säga "det kommer att gå över snart"
Sen somna hon, i mitt knä. Så otroligt söt! Fast nu har hon förflyttat sig till sin vanliga plats, och sover på min fot

...

Har inte haft så mycket att säga om senaste dagarna. Ångesten har stått mig upp i halsen och jag har för det mesta bara dragit täcket över huvudet och försökt att ignorera världen runt omkring mig. Har dock börjat att söka bostadsbidrag, så jag får lite mer pengar över. Får ca. 3000 kr i månaden och har räkningar på ca. 4000 kr(under en "dålig" månad, högre telefon- och elräkning o.s.v), det går inte riktigt ihop. Ska ju ha råd med mat och sånt också. Sparpengarna räcker ju inte hur långt som helst heller. Men nu har jag iallafall börjat söka för att få mer pengar, och har fått pengar idag(har varit dålig på att skicka in papperna till f-kassan så jag fick mina pengar för 2 månader den här gången) så jag inte behöver oroa mig under resten av sommaren. Men ja, det suger verkligen att behöva vända på varje krona man har till och från. Men jag vet att det kommer svackor då jag har mindre pengar och sen, poff, så har jag så att jag klarar mig för ett tag framöver.

Annars är det fullt upp med valparna. Bara 2 st kvar nu och den ena är såld. Den andra stannar ju kvar. Ska få passa valparna hela helgen, även om den som sålts flyttar på fredag eftermiddag. Kommer ju att bli tomt men det ska bli kul ändå. Då är det bara jag, Maxxa och lill-valpen kvar i huset. Men oj så kul vi ska ha det! Massor med lek och bus hela helgen. Även rumsrenhet och koppelträning. Ser verkligen fram emot det.

Slut

Är helt slut i huvudet. Borde nog inte ha stigit upp ur sängen imorse.

Humöret är inte det bästa idag. Så imorgon ska jag faktiskt inte göra någonting alls! Absolut ingenting. Måste få vila upp hjärnan ett tag.

Full rulle

Nu är det full rulle känner jag.

Fick dock ett lugnande besked idag. Det är med största sannolikhet en blandning av PTSD och utmattningsdepression som jag har. Alltså inte bipolär eller någonting annat sånt. Det måste jag säga känns otroligt skönt! Mediciner kommer jag också att slippa. Min konstanta sömnbrist är fortfarande ett problem(det är den som orsakat utmattningsdepressionen sen jag var liten i stort sett) men jag tror att det finns andra sätt att lösa det på än med piller.

Nu kommer jag att fortsätta träffa samma skötare under ett år för behandling. Sen får jag se vad som händer efter det. Men ett år borde vara nog länge för att bearbeta det jag har gått igenom. Jag har ju redan redskapen för att hantera allting efteråt, dom har jag redan fått på vårdcentralen. Enda anledningen till att det inte funkat än är ju för att vi inte redde ut dom bakomliggande problemen. Eller rättare sagt, jag vägrade att medge hur illa det faktiskt var. Men nu är det hårdkörning. Jobba på att lösa problemen jag har och sen kan jag klara mig med beteendeterapin som jag redan gått igenom.Sen gäller det ju att sluta med att låta mitt liv gå i 120 km/h. Då jag satt där idag och förklarade hur mina scheman brukade se ut, och hur dom fortfarande ser ut ibland så förstår jag att mitt liv inte riktigt funkar som det ska. Perioder då jag stressar sönder mig för att jag ska göra 20 saker samtidigt, inte konstigt att det då kommer dagar då jag knappt kan stiga upp ur sängen. Jag har ju blivit bättre på det, men jag kan fortfarande stressa sönder mig själv. Inte lika ofta nu fysiskt, men att stressa psykiskt tills jag kollapsar är jag något av en expert på. Att stanna upp och slappna av finns inte i min värld. För då jag slappnar av så, ja, då kommer alla känslor och tankar. Samma sak med sömnen, jag vill faktiskt inte sova. I sömnen kan jag inte kontrollera vad min hjärna hittar på. Då kommer mardrömmarna, och jag kan inte göra någonting åt det. I drömmarna försöker jag skrika, slå och sparka mig fri, men ingenting händer. Skriken blir till svaga pip, slagen blir bara en liten puff och sparkarna når aldrig fram. Tiden bara rusar iväg och jag kommer ingenstans. Så egentligen slappnar jag ju aldrig av i drömmarna heller, men där har jag ingen kontroll. I drömmarna ger jag mig så fort det blir jobbigt, låter saker som är skadliga för mig ske och förlåter folk som har gjort det oförlåtliga. Där är jag maktlös mot min hjärna som vrider om allting. Inte så konstigt att jag inte vill sova va?

Vart tog tiden vägen?

Dom där pillerna kan ju gå och dränka sig någonstans! Hela mitt tidsperspektiv blev totalt uppfuckat och det kändes som att hjärnan var i en dimma hela tiden. Har inte skrivit sen i söndags, men det känns som att jag skrev nyss. Det som hände nyss kändes som att det hände för flera år sedan och det som hände för flera år sedan kändes som att det hände nyss. Så nu har jag struntat i medicinen. Har inte tagit den sedan i måndags, okej, det är bara 2 dagar sedan men jag klarar det inte längre! Det går inte! Jag kan redan känna att skärpan börjar komma tillbaka. Jag har inte sovit mycket inatt, men jag tar hellre min extrema sömnbrist(som jag för övrigt inte ser som ett problem) än att gå omkring och vara helt väck i skallen. Jag vill kunna tänka även om det för det mesta inte är dom bästa tankarna. För övrigt fanns det inte många bra tankar kvar i skallen efter att jag tagit medicinen. Den planade ut mitt mående, och det hamnade långt ner. Mina toppar försvann i stort sett helt. Jag blev av med största delen av ångesten, men då tog depressionen sig friheten att fylla ångestens tomrum. Visst, jag tycker att en depression är lättare att ta sig ifrån än ångesten. Ångesten kommer som ett slag i ansiktet och håller sig sedan fast och konstant plågar tills den försvinner. Ibland tar det 5 minuter, ibland tar det 3 timmar. Depressionen smyger sig på och plågar mer konstant, men den är inte lika stark. Den går att bryta sig ifrån, det tar ett tag, men det går. Men i depressionen går det ändå att hitta små guldkorn, det går att få fram ett riktigt leende och ett riktigt skratt. Det går inte i ångesten. Ångesten har alltid varit det som plågat mest under dom senaste 2 åren, men jag tror den har hållit depressionen i schack. Så då den minskade sköt depressionen i taket. Så där satt jag, trött, deprimerad, bortkopplad från mig själv, ingen koll på tiden och ensam. Nä, det  funkar inte! Speciellt inte efter vad jag fick veta i lördags.

Jag tar hellre sömnlösheten och ångesten, om det nu är det som krävs för att få mina toppar. Att få skratta hejdlöst i 8 timmar, hoppa och skutta runt och känna att livet är underbart. Ja, jag har min besatthet och strävan efter att konstant vara överlycklig. Det är inte hälsosamt, men det är det som jag lever för. Dom små stunderna gör att ångesten går att ta sig igenom. Även om det inte känns så direkt då den tar tag i mig, men efter ett tag när jag kan få tillbaka lite kontroll över mig själv kan jag fokusera på dom ljusa stunderna som väntar framöver. Samma med depressionen. Medicin är inte lösningen på allt, det är inte lösningen på allas problem. För mig är inte medicin lösningen! Låt mig bara få fram roten till mina problem, så ska jag sparka arslet av dom med hjälp av min egen hjärna. Inte med ett piller! Låt mig bara få fortsätta med beteendeterapin.